I veckan som gick var jag på ett föredrag med årets augustpristagare
Steve Sem-Sandberg. Det var fullkomligt briljant;
han var fullkomligt briljant. Skarp, välformulerad, insatt, engagerad och klok. Han pratade naturligtvis om sin roman
De fattiga i Lodz och visade bilder och dokument från detta märkliga ghetto som byggdes under andra världskriget i Polen. Med
Jonathan Littells
De välvilliga, Polanskis
Pianisten samt
dokumentärserien Världens undergång (vansinnigt bra) som går i Svt just nu, tämligen färska i minnet blev jag så berörd att ett par tårar trillade ner för kinden. För numera känner jag just det Sem-Sandberg i slutet av föreläsningen betonar så starkt: det som hände var inte en isolerad händelse som initierades av en galning, det var inte något vi kan skjuta ifrån oss och säga var förfärligt, det är inget vi kan fördöma eller bedöma utifrån den situation vi är i idag, det vi vet idag, det som är konsensus idag.
Det kunde varit vi. Vi kunde ha varit där. På vilken "sida" som helst. Just den frågan upplever jag efter varje avsnitt av
Världens undergång. Hur skulle man ha resonerat om man varit tysk soldat? Rysk soldat? Fransman? Norrman? Allting och alla hänger samman och vi är för evigt knutna till det som hände. Det försvinner aldrig.
Det kunde varit du. Vem som helst av dem kunde varit du.
3 kommentarer:
Hear hear!
Har du läst Lodz-boken? Jag fick den i julklapp av svärmor men den kändes så tung (i flera bemärkelser) att jag inte har orkat läsa den. Och så tänker jag att jag inte "behöver" läsa den, jag är redan så emot de där händelserna som det bara går. Men det är som du säger, det försvinner aldrig och det är nog viktigt att inte bli bekväm utan faktiskt påminna sig om det som hände då och då. Kanske måste läsa den trots allt.
Nej, jag har inte läst den, men ska. Den kommer på pocket i maj så det får bli försommarläsning för min del, tror jag. Muntert! Jag tror den är vansinnigt bra och berörande.
Skicka en kommentar