En förlorad värld

"Två enorma svartvita tjurar skrämde mig genom att ljudlöst sticka sina stora ansikten över en grind och titta på mig med meditativ blick. Den här kvällen blev hela Englands tragedi klar för mig. Det här lilla, inte särskilt viktiga godset i hjärtat av vår avskilda landsbygd har nu förlorat sin sista squire. Ett helt socialt system har brutit ihop. Vad ska ersätta det utom massornas regering: okultiverade, hätska, barbariska, brackiga, fiender till allt vackert? Jag avskyr demokratin. Mer och mer tror jag på välvilligt envälde."

James Lees-Milne 1947, när han för National Trusts räkning fått en gammal släkt att överlämna sitt gods i deras händer.

På bilden Joan Plowright och make (Laurence Olivier)

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.

På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).

En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.

Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.

när jag hör ordet kultur osäkrar jag min mentala revolver

Lördagar på biblioteket är ganska trevliga i jämförelse med resten av veckans arbetsdagar. Folk som kommer till biblioteket på lördagar har inte så förbannat bråttom utan strosar runt i lugn och ro, småpratar med varandra och med personal och man slipper för det mesta de mest outhärdliga låntagarna; de stressade och ganska otrevliga - de som inte ser en som medmänniska utan som en funktion, ett hjälpmedel för dem att få det de vill ha - snabbt!

Nyss kom en gosse som ville ha en bok vars titel jag inte kunde uppfatta. Han envisades med att upprepa den med ett märkligt "Kiiiis"-ljud mitt i. "Kan du bokstavera det?" frågade jag. "Ja-a", svarade han frågande och nästan lite irriterat. "C-a-s-e" fortsatte han. "Jaha, case!" utbrast jag lättat. "Ja-a, kiiiiis", bekräftade han med ett tonfall som antydde att han tyckte jag var både trög och puckad.

Är det underligt att man ibland känner en viss... öh... otålighet bubbla under sin civiliserade fernissa?

Stilsäker

Clive Owen

Hur snygg som helst trots att bilden är svartvit och man inte ser den blå blicken. Det är något mycket speciellt med mörkt hår och ljusblå ögon. Eller är det bara mitt Elektra-komplex som talar?

Fjärilar och annat som fladdrar i sommarnatten

Viktoriana med perverterad överklass, incest, våld och skönhet samt en livs levande guvernant i besittning av ett skarpt intellekt, en sval yta men ett inre hett som en vulkan. Strålande skådespel och vackra miljöer och en förfärlig men underbar story.


En fantastisk film efter en fantastisk roman: Angels and Insects (A S Byatt) med Kristin Scott Thomas och Patsy Kensit. Fjärilar och änglar på svenska.

Stilsäker

I used to rule the world, seas would rise when I gave the word. Now in the morning I sleep alone, sweep the streets I used to own.
Coldplay. Viva la Vida.

Känna igen

Det är en snudd på surrealistisk upplevelse att komma tillbaka till den stad man inte varit i på många, många år. Och dessutom börja arbeta på ett ställe där man är exponerad för the public eye. Och vem möter jag först av alla på min första arbetsdag om inte mitt livs enda engångsligg. Och idag såg jag en person som gick i en parallellklass på gymnasiet. Då var han en åtråvärd cool snygging men nu hade jag svårt att förstå tjusningen med honom. Häromveckan hjälpte jag någon jag gått i samma klass som; då uppfattade jag henne som en pain -in- the -butt, nu var hon hur trevlig som helst. Det hade hon antagligen varit för tjugo år sedan också, om jag gjort mig besväret att ge henne en chans. Det är inte alltid ens föreställning om någon stämmer. Tack och lov.




Men bortsett från gamla spöken är det underligt att gå på de gator man trampade för tjugo år sedan, se hur staden förändrats men känna igen ansikten, attityd, atmosfär. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig känsla. Förmodligen är det båda delar.

Ode to Kate

Jag hittade, fantastiskt nog, Kate Atkinsons senaste i paperback ("When Will There Be Good News?") i min lokala bokhandel och har legat och läst den hela dagen. Dels för att slippa se det eländiga regnet som får bladverk att tyngas ner mot marken och gräset att lägga sig. Men självklart mest för att boken är så förbannat omöjlig att lägga ifrån sig. Det är hennes bästa på länge, skulle jag vilja påstå. Kate Atkinson är precis lika skicklig författare som hon är tjusig. Och det säger inte lite.

Kate, I love you.

Jag älskar att man först fastnar i den makalösa prosan och sedan bombarderas av våldsamma incidenter, den ena värre än den andra, fullkomligt oväntade händelser. Knivdåd, mord, drunkningar, tågolyckor, fler mord, ensamma barn, övergivna barn, döda mammor, mördade systrar ... Man bli drabbad och berörd. Hon är helt otrolig på att teckna personporträtt. Hon använder exakt rätt ord, exakt rätt fraser för att man ska lära känna det ganska komplexa persongalleriet. Och det är så hjärtslitande allmänmänskligt.
Och jag har aldrig tidigare velat åka till Edinburgh så mycket som jag vill nu.

När min bror på min inrådan läst "Mänsklig krocket" gav han mig en fantastisk komplimang som jag sparar i byrålådan, for a rainy day som idag. Han sa "Om du hade skrivit en bok hade du skrivit så här". He knows me so well.

Medelhavsdrömmar

Italien måste vara det mest fantastiska land i hela världen. Ett av dem i alla fall. Italien har allt. Framför allt ett underbart kök man aldrig tröttnar på.

Jag gillar bland annat Spaghetti alla Puttanesca, men gör en egen version utan sardeller eftersom jag anser det vara en vidrighet av sällan smakat slag. Man bryner vitlök i olivolja, lök och pepperoncino. Sedan häller man på krossad tomat och kokar upp. Sedan häller man i kapris i vinäger och svarta urkärnade oliver. Vill man variera kan man ha i lite tonfisk. Viktigast för en Puttanesca är att den smakar vitlök, är stark och salt. Strö över rikligt med persilja och basilika. Häll såsen över spaghettin och låt pastan dra åt sig smakerna. Ett vitt mineraligt vin, som Canaletto, passar utmärkt till.

Ät och dröm om det här ....

Det är många år sedan, alldeles för många, som jag var vid Medelhavet. Under flera år vistades jag längre perioder i Italien och jag kan gripas av en otroligt stark längtan efter det livet ibland. Inte livet jag levde då, utan tillvaron i Italien. Smaken av brödet, camparin före middagen, ljudet av röster nere i gränden, tanternas hucklen och gubbarnas tandlösa skratt. De fåniga närmandena från italienska killar på supermercaton, den barska parkeringsvakten nere i Cisano. Skinkan som var så mör att den föll isär - men det var bara Lisettas skinka som var så fin. Hon hade också de godaste grissini med lök i. Dagar på stranden, panini med skinka, olivpasta, tonfiskmajonnäs, bel paese och tonfisk - allt på samma smörgås. Tanten som kom med nyfriterade vaniljmunkar. Duschen efter en dag vid havet. Tystnaden när vinden mojnade klockan sex. Nätterna jag sov ute på terassen under stjärnorna.
Men framför allt - det stora blå. Medelhavet. Inget hav är som det. Längtan finns som en fysisk del av mig själv som ibland blir svår att negligera. Medelhavet är ett gift. När det väl tagit plats i kroppen kan man inte bli fri.

Objekt eller subjekt

Så här absolut sjukt vacker var Elizabeth Taylor en gång. Inte när hon var helt ung, utan när hon fått några år på nacken och lite karaktär i nyllet. Utstrålning, erfarenhet. Sexappeal, som man sa förr.



Jag funderade lite på skillnaden mellan Marilyn Monroes attraktionskraft och Taylors. Visst är Marilyn mycket tilltalande och erotisk, åtminstone på en del bilder, men jag hade alla gånger valt Liz som object of my desire. Marilyn tilltalar nog människor som är en aning osäkra på sin förmåga, sin potential, sin sexualitet. Henne knullar man, liksom. Men Liz är en kvinna man knullas av. Hon har krav, lidelser, önskemål, egna behov. Hon är inte den som kniper käft om det är något hon inte är nöjd med. Att behaga är inte hennes främsta mål.

Det här är naturligtvis bara fria fantasier och har förmodligen inget som helst att beskaffa med verkligheten.

Brott och straff

Victoria

Ikväll fortsätter Lynda la Plantes lysande serie Trial and Retribution på SVT1. Eller Brottet och straffet som den heter på svenska. La Plante är geniet bakom många crime-serier, bland annat Änkorna på åttiotalet samt I mördarens spår med Helen Mirren i huvudrollen.
I Trial and Retribution är det numera den rent ut sagt skitsnygga Victoria Smurfit som har huvudrollen som hårt pressad kriminalkommissarie.

Det var i ett av de första avsnitten jag såg Richard E Grant första gången och föll som en fura - trots att han är spritt språngande galen och mördare och slänger offrets huvud som blivit fullt av mask på kommissariens skrivbord. Han är fullkomligt lysande, en av de absolut bästa skådespelarna i Storbritannien. Och ingen kan tala brittisk engelska som han (hans betydligt äldre hustru lärde honom det, har jag hört, före det hade han Swaziland-dialekt). Och han har de kanske blåaste ögonen i landet också, icke att förglömma.
Richard E Grant har för övrigt medverkat i kultfilmen Whitnail and I samt var efter Nicole Kidman i Portrait of a Lady. Jag är glad att jag inte var Ladyn i den sistnämnda filmen. Hur katten skulle man kunna välja mellan Richard och Viggo Mortensen? Vilken mardröm. Tur att man slipper ta itu med sådana saker.

Richard