Ars longa, vita brevis

I Rocky-album numro femton blir Rocky talesman för min uppfattning av konst, eller rättare sagt min upplevelse av konst. Han säger

Jag har kommit på att jag inte får ut någonting av att titta på konst! Jag kan bara titta och tänka ' den där var trist, den där var fin, den där var rolig, den där var konstig, den där var ful...' En film eller en bok kan ju få en att känna sig helt konstig och dyka upp i huvudet flera år efteråt, men kan någon säga att de sett en tavla och blivit helt tagna? Utan att ljuga för att verka märkvärdiga?

Det är kanske fasansfullt ytligt och ett pinsamt tecken på den populärkulturella och oengagerade tid vi lever i, men ändå. Jag tror att Rockys mening stämmer överens med många andras - även kulturarbetares. Och trots att jag gått på konstskola i flera år så har jag inget särskilt intresse av eller för konst och konstnärliga uttryck, om jag ska vara ärlig. Och just därför var Martin Kellermans alster så vansinnigt befriande att läsa.

Subtilt spel

Först nu har jag sett filmatiseringen av Elizabeth Gaskells (oavslutade) roman Wives and Daughters - och den var absolut fantastiskt! Keeley Hawes är ju vacker som en dag och det subtilt elaka spelet från Francesca Annis är lysande. Däremot funderar jag på varför de valt lilleputten Tom Hollander som skön hjälte. Han och hans lemmar är uppseendeväckande korta och är han inte lite lik en apa?

Trots Nicke Nyfiken rekommenderas Wives and Daughters för vänner av brittisk viktoriana.

Hösttröst

Åtråvärt

Vad sägs om ett par tweed-sneakers?

Eller kanske ett par nätta slingbacks i samma material?

Något att drömma om när höstvindarna viner kring knutarna...

En förlorad värld

"Två enorma svartvita tjurar skrämde mig genom att ljudlöst sticka sina stora ansikten över en grind och titta på mig med meditativ blick. Den här kvällen blev hela Englands tragedi klar för mig. Det här lilla, inte särskilt viktiga godset i hjärtat av vår avskilda landsbygd har nu förlorat sin sista squire. Ett helt socialt system har brutit ihop. Vad ska ersätta det utom massornas regering: okultiverade, hätska, barbariska, brackiga, fiender till allt vackert? Jag avskyr demokratin. Mer och mer tror jag på välvilligt envälde."

James Lees-Milne 1947, när han för National Trusts räkning fått en gammal släkt att överlämna sitt gods i deras händer.

På bilden Joan Plowright och make (Laurence Olivier)

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.

På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).

En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.

Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.

när jag hör ordet kultur osäkrar jag min mentala revolver

Lördagar på biblioteket är ganska trevliga i jämförelse med resten av veckans arbetsdagar. Folk som kommer till biblioteket på lördagar har inte så förbannat bråttom utan strosar runt i lugn och ro, småpratar med varandra och med personal och man slipper för det mesta de mest outhärdliga låntagarna; de stressade och ganska otrevliga - de som inte ser en som medmänniska utan som en funktion, ett hjälpmedel för dem att få det de vill ha - snabbt!

Nyss kom en gosse som ville ha en bok vars titel jag inte kunde uppfatta. Han envisades med att upprepa den med ett märkligt "Kiiiis"-ljud mitt i. "Kan du bokstavera det?" frågade jag. "Ja-a", svarade han frågande och nästan lite irriterat. "C-a-s-e" fortsatte han. "Jaha, case!" utbrast jag lättat. "Ja-a, kiiiiis", bekräftade han med ett tonfall som antydde att han tyckte jag var både trög och puckad.

Är det underligt att man ibland känner en viss... öh... otålighet bubbla under sin civiliserade fernissa?

Stilsäker

Clive Owen

Hur snygg som helst trots att bilden är svartvit och man inte ser den blå blicken. Det är något mycket speciellt med mörkt hår och ljusblå ögon. Eller är det bara mitt Elektra-komplex som talar?

Fjärilar och annat som fladdrar i sommarnatten

Viktoriana med perverterad överklass, incest, våld och skönhet samt en livs levande guvernant i besittning av ett skarpt intellekt, en sval yta men ett inre hett som en vulkan. Strålande skådespel och vackra miljöer och en förfärlig men underbar story.


En fantastisk film efter en fantastisk roman: Angels and Insects (A S Byatt) med Kristin Scott Thomas och Patsy Kensit. Fjärilar och änglar på svenska.

Stilsäker

I used to rule the world, seas would rise when I gave the word. Now in the morning I sleep alone, sweep the streets I used to own.
Coldplay. Viva la Vida.

Känna igen

Det är en snudd på surrealistisk upplevelse att komma tillbaka till den stad man inte varit i på många, många år. Och dessutom börja arbeta på ett ställe där man är exponerad för the public eye. Och vem möter jag först av alla på min första arbetsdag om inte mitt livs enda engångsligg. Och idag såg jag en person som gick i en parallellklass på gymnasiet. Då var han en åtråvärd cool snygging men nu hade jag svårt att förstå tjusningen med honom. Häromveckan hjälpte jag någon jag gått i samma klass som; då uppfattade jag henne som en pain -in- the -butt, nu var hon hur trevlig som helst. Det hade hon antagligen varit för tjugo år sedan också, om jag gjort mig besväret att ge henne en chans. Det är inte alltid ens föreställning om någon stämmer. Tack och lov.




Men bortsett från gamla spöken är det underligt att gå på de gator man trampade för tjugo år sedan, se hur staden förändrats men känna igen ansikten, attityd, atmosfär. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig känsla. Förmodligen är det båda delar.