Så har Kerstin Thorvall lämnat den jordiska världen, den enda kvinna i världen som kunde bära upp en ful, asymmetrisk och experimentell frisyr utan att se ut som en kulturkärring, trots att hon i högsta grad var det; fantastiskt duktig tecknare och tillika författare. Det finns mycket i hennes romaner jag inte gillar och hennes alter egon tycker jag ofta direkt illa om, men konstig nog har jag alltid känt stark sympati för dem. Framför allt skriver hon så rysligt bra. Stilen och språket är otroligt ...tja, bra. När jag var tonåring läste jag med förtjusning Tänk om det är klimakteriet, trots att jag inte hade en aning om vad klimakteriet var. Efter hand insåg jag att det var något som skulle drabba även mig och var glad för att det skulle dröja länge tills det började forsa från olika ställen. Jag är en grön bänk i Paris är det senaste jag läste av henne och det är en samling mycket starka dikter och den rekommenderas varmt. Annars ingår ju Det mest förbjudna i allmänbildningen och den självbiografiska trilogin som inleds med Att skjuta arbetare är kanske hennes bästa och bredaste romaner.
Den som inte har läst Kerstin Thorvall tidigare bör genast skubba till närmaste loppis eller antikvariat. Där brukar hennes böcker finnas till billig penning.
