Bright young things

Under de glada åren 1979-80 följde jag en lysande (tyckte jag då och jag har tyvärr inte sett den igen efter det) serie som hette Shoestring med Trevor Eve i huvudrollen som Eddie Shoestring, private eye; privatdeckare. Han var oerhört charmig och sympatisk på samma nivå som John Nettles i Bergerac, den ever så blåögde (bokstavligt alltså) poliskomissarien på Jersey.

De senaste somrarna när avsnitten i Morden i Midsomer, med samme John Nettles, blivit oengagerande och oengagerade, har jag till min lycka fått en annan tv-serie att glädjas åt om sommarkvällarna; Waking the Dead, det vill säga Mördare okänd - med the one and only Trevor Eve.

Kan man av detta dra slutsatsen att Trevor Eve dragit det längsta strået? Tja... han är nog något vassare som skådespelare och hans serie är onekligen betydligt bättre än Midsomer, men å andra sidan har nog John Nettles tjänat en större hacka under åren som Barnaby.

Personligen är jag dock glad för att jag inte behöver välja, utan kan kolla in båda två - gärna som bright young things i Bergerac respektive Shoestring.

Waving, not drowning

Jag hade just börjat komma in i den snygga Slutet på mr Y närmin reservation på ThereseBohmans Den drunknade pep till i mobilen. Vad göra? Klart jag tar itu med min fellow prerafaelitanhängare och fortsätter med Scarlett Thomas senare.

Jag gillar den från första sekund, från första stavelse. Som jag visste att jag skulle göra. Jag älskar anspelningarna på andra

litterära verk, Ofelia-temat, vatten, slingrande näckrosstammar/ålar i det dygula sjövattnet, blommiga klänningar, trädgårdens och växthusens frodighet, den tunna hinnan mellan obehag och lust, tvång och passion. Till och med huvudpersonens namn är vattnigt; Marina, medan systern heter Stella och rör sig i en helt annan sfär. Allting blir till en skimrande väv i en tidsanda jag tycker oerhört mycket om.

Jag har bara påbörjat romanen och ser fram emot de kvällar jag ska tillbringa med Den drunknade.

Missa inte Therese fina blogg.

Ulvens arvtagare

My God, vilken bra avslutning på säsongens Sommar-program det blev! Jag har bara lyssnat mycket sporadiskt och fragmentariskt på sommarens sändningar i år eftersom inga av pratarna har lockat mig. Istället har jag läst vartenda ord i Lars Ulvenstams Ulvens sommar där alla hans sommarprat samlats (ungefär tjugo stycken) och blivit mer och mer förälskad i honom. Ulven är kung.

Men igår kväll satte jag på radion lagom till smhi:s land- och sjöväderrapport tio i tio och efter nyheterna satte Niklas Rådström igång med sitt avslutande Sommarprat. Jag hade egentligen tänkt stänga av och läsa istället, men fann mig liggandes, lyssnande, andäktigt och uppmärksamt och blev lika berörd som av Ulvens gamla program. För utan omsvep måste jag säga att Rådströms program var precis lika värdigt och bra, rörande och intressant och kanske framföra allt tankeväckande som mästarens. Vid flera tillfällen fick jag gråten i halsen och nickade och log för mig själv - och Niklas - där jag låg i sängen och såg månen stiga över björkdungen i hagen utanför.

Missade ni programmet kan ni gå in på SR:s hemsida och lyssna på det på webradio. Där kan ni för övrigt också lyssna på alla Sommarprogram som sänts sedan -99.

Är inte radio underbart, så säg?

Glädjebesked

Fick mail från Adlibris att Kate Atkinsons nya roman Started Early, Took My Dog finns att beställa. Men inte nog med det. Första delen i serien, Case Histories (De vilseförda) filmatiseras av BBC1 och vem som ska spela Jackson får ni reda på om ni klickar här.

Boklig vederkvickelse

Minette Walters Dödlig list (Fox Evil) var lika bra rakt igenom; en av hennes bästa skulle jag vilja påstå. Efter den hade jag tänkt ta itu med den franska författarduon Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och det gjorde jag också. I tre kapitel kämpade jag - hårt. Sedan gick det bara inte mer. Jag blev alldeles sjösjuk av hur de olika personerna fokaliserades (det hoppas friskt mellan olika huvudpersoner, ibland i samma mening, lite grann som Mons Kallentoft gör), jag klarade helt enkelt inte av det. Och den krystat klämkäcka tonen, som en illa dold - och sämre utfört - stöld från Carina Burmans böcker om Euthanasia. Jag lade ifrån mig boken och letade sedan igenom högen på nattduksbordet. Bergens döttrar? Njae, inte just nu. Peter Robinson? Njae, jag har ju just läst en brittisk deckare. Istället plockade jag fram Lars Ulvenstams Ulvens sommar, som jag har haft liggande sedan början av sommaren då jag slukade första halvan. Nu fortsatte jag med andra halvan och ack vilken vila, och samtidigt vilken vederkvickelse, att läsa något så proppat med substans och visdom. Lars Ulvenstam funderingar rör sig kring återkommande temata varje sommar. Det är hur människor levde förr: hur tillvaron och världen och dess villkor förändrats så oerhört under 1900-talets senare hälft; det är det svindlande universum och det är döden. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren alltid sa när hon ringde upp sin syster (bara för att få den biten avklarad, liksom). Han älskar sin kolonilott, han älskar sin Lena och han sitter i sin minnesberså och betraktar trädgårdens och livets förunderligheter och krumbukter.

I vår ungdom tror vi att händelserna som spelade en roll i vårt liv kommer att anmäla sig med pukor och trumpeter. Men när vi på ålderdomen ser tillbaka, visar det sig att de stora grejerna trängde sig in helt still, nästan obemärkt som genom en bakdörr, att våra största erfarenheter faktiskt skedde i våra stillsammaste ögonblick, att det är just i den skenbara overksamhetens timma som vår själ arbetar.

Nu är emellertid min älskade Ulv också utläst och jag har tre alternativ att välja mellan.

Maria Lang - Svar till ensam Eva

Jenny Berthelius - ... Kom ljuva krusmynta

Frans G Bengtsson - Tankar i gröngräset

Ack, ljuva dilemma, eller kanske snarare trilemma...

Minette och jag

På nittiotalet läste jag alla Minette Walters deckare som kom ut, och tyckte väldigt mycket om dem, men efter Bränningen tappade jag på något sätt bort henne. Några år senare läste jag Eldstungor som var riktigt usel och räknade bort henne helt i flera år. Tills nu. Förra året läste jag Misstanken - som var skaplig, och i år har jag läst Kameleontens skugga och nu håller jag på med Dödlig list och den är faktiskt superbra! Stunden med Minette före det är dags att släcka på kvällen är ofta dagens höjdpunkt!

Okej, det säger antagligen mer om min torftiga tillvaro än om Minette Walters litterära kvalitet, men det bjuder jag på.

I write like...

I write like
Kurt Vonnegut

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

... och det hade jag banne mig ingen aning om. Måste genast läsa något av karln. Han måtte vara riktigt bra...

Kate-mania

Hurra! Bara en månad kvar tills Kate Atkinsons nya släpps! Started Early, Took My Dog är den fjärde romanen om Jackson och den kommer den 19 augusti. Här kan du läsa lite mer.

Uppfriskande

Svalkande, flippat, lysande.

Bosch!

Nej, känner jag när jag läst ut Lilla stjärna. Vilket trams. Vad är poängen? Att påtala hur alienerade tonårsflickor kan känna sig? Vilka ytterligheter det kan ta? Eller ska man bli rädd? För min del tycker jag att det mest av allt är ett tämligen ansträngt försök att skrämmas genom att kombinera unga flickor med mardrömsvapen som borrmaskiner och hammare. Tjafs! Bosch(sic!)! Och ABBA? Vad har de med det hela att göra?

Skräckblandad förtjusning. Tror jag.

Läser Lilla stjärna och det går liksom av sig självt att läsa John Ajvide Lindqvist, på något sätt. Det är enkelt, motståndslöst, även om en del ordval, metaforer och formuleringar känns tröga och uttänkta; kämpade med. Visst är den bra, men jag har lite svårt att köpa den rätt av. Inte en enda i hela persongalleriet känns särskilt trovärdig eller verklig, men eftersom det kanske heller inte är meningen så försöker jag att komma över det. Igår kväll nådde jag fram till den första splatterscenen i källaren med Liten i mitten, men särskilt otäckt var det knappast. Jag låg under det tunna sommartäcket och skakade, fast mer av skratt än av skräck. Det blir lite för mycket med håriga skallbitar och otäcka verktyg, liksom. Fast jag gillar det, även om effekterna är lite väl sökta och förutsägbara ibland.
Men Ajvide Lindqvist har onekligen hittat, eller kanske snarare skapat, en alldeles egen nisch och det ska han ha en eloge för, även om han inte är någon favorit i min bok (sic!). Fast att ligga i hängmattan i skuggan och lojt inmundiga Lilla stjärna är en helt okej sommarsyssla. Om jag bara kunde låta bli att nynna Madonnas Little Star, hela tiden...