Jag och jaget och fåglarna och underbara ben

Jag gillar Jaget och fåglarna av Maj-Britt Wiggh. Den är oerhört välskriven, intressant och tja, bra. Men lik förbannat klarar jag inte av att läsa ut den (har läst hälften). Jag vet inte riktigt varför, men det har förmodligen något att göra med att jag inte hittar det minsta jag kan identifiera mig med; inget jag kan känna igen mig i; inget jag varit, inget jag är, inget jag skulle vilja bli. Jag vet att jag är en dålig människa - en dålig läsare - som inte läser ut boken bara på grund av detta. Tål jag inte lite motstånd? Jo, det gör jag - om det känns fruktbart, om motståndet verkar leda mig någonstans. Som det är nu kan jag inte koncentrera mig på Jaget och fåglarna och jag skäms eftersom det så uppenbart är en bra roman. Men jaget intresserar mig inte.

Jag har oftast inga problem med att lägga ifrån mig en bok jag inte vill läsa klart. Det finns så många bra romaner jag inte läst, romaner som jag skulle älska med varenda nervcell, som jag kan ägna mig åt istället - som exempelvis Flickan från ovan. När den kom fick jag för mig att den tillhörde samma kategori som Pojken som kallades det - jag menar, titeln - hallå? Flickan hit och pojken dit, nej tack. Men efter att ha läst Månvarv och peppats av Camillas inlägg om den kommande filmen visste jag att det var dags. Och när ju Maj-Britt Wiggh trilskades så uppenbarade sig ett ypperligt tillfälle att plocka ner det nästan orörda antikvariatfyndet från hyllan. Flickan från ovan, eller The Lovely Bones som låter bättre, är fantastiskt bra. Och jag flyter igenom den, utan minsta tvekan eller motstånd.

Precis som det ska vara.