Jag kväver en gäspning

Jag har absolut ingen prestige alls när det gäller vad man ska och inte ska gilla och skäms inte en sekund för att jag struntar fullständigt i det här med Nobelpriset i litteratur. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt tråkigt och att det så gott som aldrig är någon för mig intressant författare som blir utvald.
Inte i år heller.
Om man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt utmärkelser och pris tycker jag att Borås Tidnings Debutantpris är mycket mer spännande.

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

Nu i lager

Beställd och klar! Har stora förväntningar efter den senaste, mycket välskrivna och fint sammanvävda Distant Hours. Det kan bli hur bra som helst.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.

Vilsegången Goodman

När jag väl accepterade Carol Goodmans Incubus för vad den var (tantsnusk med övernaturliga inslag) - och inte vad jag hoppades att den skulle vara (ännu en spännande mysrysare i akademisk miljö) - tyckte jag att den var helt okej. Åtminstone så pass okej att jag ville läsa uppföljaren Water Witch.
 Ja, vad kan man säga? Redan på första sidan dyker demonälskaren Liam upp i Callies drömmar och i nästa nu knackar damerna från Fairwick College upp och behöver Callies hjälp att slussa in halvstora vattennymfer till Faerie och sedan är cirkusen igång.
Den ganska enahanda erotiken kan jag stå ut med, men vad jag inte klarar av är huvudpersonen Callies enfald. Hon tabbar sig hela tiden och är allmänt tanklös, och utläggningarna om skor och badoljor och liknande chick lit-ingredienser kunde jag verkligen vara utan.
Water Witch blir som en underlig blandning av Lynn V Andrews Medicine Woman (new age-klassiker) och nyss nämnda chick lit. Och lite True Blood och Twilight.
Urd, Skuld och Verdandi dyker upp och all världens folklore och mytologi mixas friskt. Jag tycker att det blir lite väl mycket av allt, helt enkelt. Det funkar inte. För mig.

Efter hundraåtta sidor lade jag ifrån mig boken och jag längtar istället våldsamt efter De döda språkens sjö-Goodman. Måtte hon snart komma tillbaka från irrfärderna i Faerie.

Innehållet är precis lika dumt som omslaget.  

Goda nyheter

Hittade det här på fejan imorse. Good news indeed!

Blekt och blodlöst

När jag läste om Andrea Arnolds inspelning av Wuthering Heights blev jag mest förbannad. Nej, Heathcliff är inte svart. Nej, man sa inte "fuck off" på 1700-talet. Nej, flickor hade definitivt inte byxor på sig vid den tiden.
Emellertid lånade jag hem filmen i veckan och den var faktiskt ännu sämre än jag förväntat mig, fast på ett annat sätt. Jag tycker den är vackert filmad och egentligen är det helt okej att Heathcliff spelas av en svart skådespelare (James Howson) eftersom det förmodligen bara ska förstärka hans utanförskap och utsatthet. Det som jag reagerar på är hur blek och blodlös filmen är. Jag menar, Wuthering Heights är ju en av tidernas mest passionerade kärleksromaner, men det här känns bara som en enda lång gäspning. Kanske beror det på skådespelarna, jag vet inte. Den enda av dem som har något slags uttryck i ansikte och säger något med ögonen är Catherine (Kaya Scodelario) men alla de andra ser faktiskt mest ut som uttråkade zombies.

Och så är det förstås det här med att skriva om och ändra på själva storyn. Varför - varför? Och vart tog slutet av romanen vägen? Det är ju den kanske viktigaste pusselbiten i berättelsen om Cathy och Heathcliff eftersom det hat och de missförstånd som finns mellan Heathcliff och Cathy och familjen Linton, där löses upp och vänds till kärlek. Catherines dotter Cathy (en aning fantasilöst) gifter sig ju med Heathcliffs och Isabellas sjuklige son Linton, och blir vän med Hareton som hon när Linton avlidit planerar att gifta sig med. Men i filmen missar man hela försoningskapitlet och det urlakar och ändrar ju på hela berättelsen.
Oh well. Det är väl bara att acceptera att varken Wuthering Heights eller Jane Eyre kommer till sin rätt i filmformat och istället plocka fram boken och låta filmen utspela sig i fantasin.

Åtta saker om mig

Utmaningar och annat av skicka-vidare-karaktär är jag inte mycket för. Det är inte Helena heller, och just därför antar jag hennes utmaning att göra en lista på åtta fakta om mig själv, som jag inte redan brett ut mig om här.

1. Jag avskyr att prata i telefon. Ringer sällan upp andra och hoppar gärna över att svara när det ringer. Har naturligtvis nummerpresentatör...

2. Gick från Starlet till Femina och Damernas Värld när jag var 11 för att jag blev så modeintresserad. Jag visste allt om hudvård, Kenzo och Vidal Sasson när jag var tolv, och drömde om att bli designer.

3. Jag är född samma dag som Gunnar Ekelöf dog.

4. En mans hår är helt avgörande för hans attraktionskraft. Vet inte vilket som är värst - rakat (upp till 1 cm), page eller dreadlocks. Så avtändande. Jag gillar inte långt hår på killar heller, men lite längd; något att ta tag i liksom - det vill jag ha.

En snubbe med hår att ta tag i. Aiden Gillen. Me like.

5. Jag gjorde hål i öronen (själv) och började tonade håret rött (själv) när jag var 13 bara för att likna Kate Bush. Jag tycker fortfarande att hon är coolast.

6. Är utbildad zonterapeut och hade eget företag i några år men orkade inte med allt gnäll från kunderna (plus att det var fysiskt tungt). Många verkade inte vilja bli friska utan hade identifierat sig med sin sjukdom. Alltså stängde jag butiken och började göra något jag verkligen ville göra: plugga litteraturvetenskap.

7. Har inte vågat se Blairwitch Project sedan jag flyttade till landet och tar skogspromenader flera ggr i veckan. Synd, eftersom det är en av de bästa skräckisar jag sett.

8. Är extremt ljud- och ljuskänslig och sover oftast med både öronproppar och ögonmask.


That's all folks. Haka på, den som vill!

Stilsäker

Den här killen kan få det mesta från träningsoverall till morgonrock att se snyggt ut. 

Jag svär, baby. It's this big.

De översta bilderna är tagna av John Dominis för LIFE Magazine, finns här.

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.

Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

Långsamt, tveksamt och kanske inte på riktigt

Jovisst, sommar och sol - fnys! Den här sommarens (och vårens) väderlek tänker jag förbigå med tystnad.
Men läst har gjort, om än inte ute i solen på en filt i gräset - fast det har ju också hänt. Till och med stranden har jag legat och läst på. Jag har läst Belinda Bauers Mörk jord (mycket bra) och Skuggsida (mindre bra), Ett par myspusiga Erica James-romaner från 90-talet, Susanna Jones When Nights Were Cold (superbra, sufragetter och äventyrerskor i England i början av 1900-talet), Carol Goodmans Ghost Orchid samt ett antal gamla sköna Ruth Rendell-thrillers. Och just nu är det Lisa Ungers Darkness, My Old Friend vilken är helt lysande.

Att skriva här har känts helt främmande och ointressant och det gör det väl egentligen fortfarande. Jag får se hur det blir, ibland tappar jag sugen och ibland hittar jag den igen.

Allt har sin tid.