There are all kinds

Tillbaka på jobbet efter semestern får man en smärre chock av vissa låntagarnas pretentioner. En kvinna ringde igår från en förskola. En bok hade kommit bort, de kunde absolut inte hitta den och de hade fått en räkning. Men måste de verkligen betala för boken? undrade kvinnan. De hade sluppit förut när böcker kommit bort. Det är ju så svårt att hålla reda på alla böcker på en förskola, menade hon. "Eeh ... jo, det förstår jag, men man måste ju lämna tillbaka de böcker man lånar, annars blir man ersättningsskyldig. Det är så det brukar fungera på bibliotek", sa jag och hörde i luren hur hon surnade till.

En annan kvinna skulle åka på semester och kom med famnen full av relativt nyutkomna böcker. "Kan jag få dem på sommarlån?" undrade hon. "Vi har egentligen inte sommarlån, men jag kan ge dig sex veckors lånetid istället för fyra", svarade jag. "Jaha. Kan jag inte få ha dem till den 30 augusti?" "Nej, det blir ju två månader", sa jag. "Men till den 27, då?" Suck. "Du kan ju alltid ringa och låna om dem när lånetiden närmar sig sitt slut" föreslog jag. Kvinnan stirrade på mig. "Men jag ska ju på semester!" utbrast hon som om jag var helt galen som trodde att hon skulle ha tillgång till telefon under sin ledighet på två månader. Oh, well. Tanten fick sex veckors lånetid.

Men allt är så klart inte elände på bibblan - långt ifrån - för naturligtvis finns det ljuspunkter i det sommarsvettiga mörkret. Till exempel en flicka på elva-tolv år som igår kom med en gammal bok från sin farmor och ville ha fortsättningen. Vilken boken var? Gårdarna runt sjön av Anna Sparre*. Är det inte helt underbart? Hon hade varit hos sin farmor vid havet och inventerat dennas bokhylla och fastnat i den här gamla bygderomanen och kunde nu inte få nog. Hon gick hem med ett lyckligt leende och famnen full av Sparre-romaner. Det finns hopp, också för den yngsta generationen.

Min egen sommarläsning går i ett behagligt långsamt tempo. Varje kväll öppnar jag boken men det är inte säkert att jag orkar läsa ett ord innan ögonen faller ihop. Minette Walters skriver ibland väldigt bra, och hittills är Kameleontens skugga riktigt bra och välskriven. För övrigt njuter jag av sol, värme och lata dagar - de jag inte jobbar - på filt i gräset med bok över näsan.

*Birgit Sparre menar jag förstås.

Allmän serviceinrättning

Läser hos Arga bibliotekstanten hur folk (ja, man måste få generalisera ibland) tycker att biblioteket ska stå till tjänst med precis allt och vara ett slags allmän serviceinrättning. Häromdagen kom en jeppe som tillhör något slags flummig djurvänlig rörelse i stan in och lämnade en bunt affischer och broschyrer. "Ni kan väl sätta upp ett par av de här", bad han. Visst, men resten då? Jo, dem skulle en annan djurvän komma och hämta om ett par dagar. Jag såg frågande på honom, men han missuppfattade min undrande min. "Ja, hon heter NN", förklarade han.

Visst, lämna bara in era grejer på bibblan så överlämnar vi dem åt era kompisar. Vi har ju inget annat att göra och har förstås massor av plats där bakom disken åt era pinaler som ni själva inte pallar leverera.

Igår kom en kvinna med beskäftig min in och frågade om vi hade polletter till toaletterna som finns utanför. Det är inte bibliotekets toaletter utan en allmän bekvämlighetsinrättning som hör till kulturhuset, vilken alla kan använda mot att de stoppar in två kronor. "Ja visst, har vi det. Fungerar inte toaletterna?" frågade jag. "Jo, det hoppas jag. Ger ni inte biblioteksbesökarna polletter? Det gör ju kaféet här intill?" undrade kvinnan. "Nej, vi ger inte låntagarna polletter" svarade jag. "Men ... har biblioteket inte skyldighet att tillhandahålla en toalett?" "Nej", sa jag och log milt och j-igt nöjt.

För varför skulle just bibblan se till att deras kiss- eller ännu värre-nödiga besökare ska spara in hela två spänn? Vi har en toalett inne på barnavdelningen - för barn - men annars räknar vi faktiskt med att vuxna människor kan punga ut med den ofantliga summan två kronor eller knipa ihop tills de kommer hem. Kvinnan snörpte ihop munnen, fnös och vände på klacken och skyndade iväg ut ur bibblan, skitsur.

Det är inte lätt att hålla reda på alla snygga danskar

Satt på jobbet, lite sysslolös och sur för att jag inte kunde vara ute i solen istället (därav gnäll på petitesser), och kollade i senaste reklambladet från Science Fiction Bokhandeln. Jag förfasades först över en bild på Bella och Edward från Twilight, där han håller henne i famnen, hon lutar sig bakåt och skulle förlora balansen ifall han inte höll henne, han har blicken fäst på hennes uppåtvända hals medan hon har blicken i fjärran och ser allmänt avstängd och blasé ut.
Vilken j-a tråkig bild av ung, passionerad kärlek.


Vidare förfasades jag av hur dåligt folk som har som arbete att skriva skriver. Hör här vad det står om en dvd med Vägen (dock inte i katalogen utan på SF Bokhandelns hemsida): "Världen är i stort sett död efter en trolig klimatkollaps". Vad menas? Är en klimatkollaps trolig? Är skribenten miljöexpert? Klimatexpert? Eller menade han/hon kanske att världen i Vägen i stort sett är död, troligen efter en klimatkollaps?

Jodå, svenska språket kan minsann vara lite knepigt ibland. Var man placerar orden i meningen får olika betydelse i slutänden, nämligen. Vad får de lära sig i skolan nuförtiden?
(Därmed inte sagt att min egen grammatik är felfri - men så får jag inte betalt för att uttrycka mig i skrift heller.)
Fast roligast i SF Bokhandelns katalog var att det står så här - också i texten som rör Vägen:
"Mads Mikkelsen är mycket bra som fadern". Ha ha ha! Dansk som dansk, eller?

Reaktionära jag blickar bakåt. Och suckar djupt...

Jag har ingen vidare tid och ingen vidare lust att skriva här, så det blir sparsmakat och sporadiskt framöver.

Detta regniga juni ser jag på House of Eliott på dvd och häpnar över hur bra det är. När det gick på tv tittade jag bara då och då på det, men eftersom jag alltid älskat tjugotalskläder tyckte jag väldigt mycket om den. Tjugotalet och fyrtiotalet har ända sedan jag var barn fört en tyst kamp inom mig och jag har alltid haft svårt att bestämma mig för vilket årtionde som är snyggast - modemässigt alltså. Jag har kommit fram till att kläder från tjugo- och trettiotalen är mer eleganta än fyrtiotalets, men ändå föredrar jag nog fyrtiotalsstilen. Jag gillar midja, lite axlar och klumpiga skor. Och frisyrerna. Jag trivs inte i shinglat eller bobbat hår. Not my style at all. Men de där klockhattarna man hade på tjugotalet...

Åh, vad underbara de är! När jag gick i nian sydde jag klänningar med nedhasad midja. Jag minns en som jag till och med satte dragsko på höften på. Det var väl inte helt lyckat eftersom den var i lite stel, men tunn, bomull, men ändå. Jag var helt ensam om det.

Sedan har vi ju tiotalet med höga kragar, spetsblusar, breda skärp, kamébroscher och de där smala, eleganta kjolarna... Suck. Och vad har vi nu? Leggings i jeanstyg (the horror!), converse och tunikor i billiga, sladdriga tyger. Man kan bara förfasa sig och känna förståelse för Jean Marsh, en av upphovskvinnorna till favoriten Upstairs, Downstairs (Herrskap och tjänstefolk), som också ligger bakom House of Eliott, och hennes fascination för svunna tider. Vad kan man säga? Kvinnan är ett geni.

Första säsongen av Huset Eliott är avklarad och den andra ligger och väntar. En box med fyra filmatiseringar av Minette Walters kriminalromaner ligger också nyinköpt på min hylla. Dvd-boxar är perfekt när det regnar och man bara vill gå i ide tills det blir sol och varmt igen.

Vad gäller läsning, så är den en ren regrediering för mig just nu. Efter Ulvenstam och Thorvall är det Mary Wesley som ligger på nattduksbordet och ett par Lotta-böcker har också slunkit ner. Det är mycket troligt att Maria Gripe kommer attDet är således inget nytt och spännande som jag tar itu med, utan bara ren tröst, nostalgi och mys som gäller, därav (det naturligtvis felaktiga) användandet av termen regrediering. Min intellektuella utveckling går knappast framåt just nu.

Men det känns helt okej och framför allt mycket lämpligt. Jag jobbar i trädgården, slappar och samlar krafter inför den mörka årstiden och höstens boksläpp.

Tidlöst kloka tankar i juni

Jag ligger på en filt i solen och latar mig, njuter och läser. Det är ömsom Lars Ulvenstams Ulvens sommar, där alla hans Sommarprogram finns med, ömsom Kerstin Thorvalls Tala mer om det, som är en samling krönikor från sjuttiotalet. Inga romaner. Jag har försökt. Lånade hem Sadie Jones Små krig och Anne Tylers Ett amatöräktenskap, men jag har inte ens öppnat dem. Det får bli senare i sommar. I Kerstin Thorvalls bok hittade jag den här fina krönikan som passar så fint nu när pionerna knoppas.

Pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare. En morgon när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion - eller om bladen

smög sig ut. Men nu är de här. De är rent och klart skära och jag vet ingen färg som är så lätt, så svävande som de just utslagna pionernas. Det är som att se på ett poem. Eller den rodnande hjältinnan ur en roman för länge sedan. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper.

Mot denna ömtåliga skönhet verkar bladen nästan oanständigt livskraftiga. De tränger sig på, de vältrar sig över blommorna i obändig virilitet. Men de unga skönheterna är förvånansvärt starka. De lyfter triumferande sina huvuden och blir ännu mer lysande. Samtidigt slår de ut bladen lite mer, går ifrån ungflicksstadiet in i sin fulla blomning. Hisnande vackra och mycket medvetna om det. Doften de sänder ut är söt och sövande. Färgen är hela tiden ren och fulländad. Kanske är det bladens mörka gröna, som ger skimret omkring blommorna. Kontrasten mellan ljus och mörker.

Gradvis blir nu blommorna större, ännu mer utmanande. De riktigt skriker ut: "Titta på mig då! Se så vacker jag är."

Men redan nästa morgon kan de ha gått över gränsen. Öppnat sig en aning för mycket. Så att man ser att längst inne i det skära är de honungsgula. Bladen börjar se lite slarviga ut. Som en vacker klänning när den dansat hela natten.

Och nu när blomman avslöjar sin innersta hemlighet, är det som om den skulle tappa alla sin stolthet. Den fläker upp sig för alla som vill se den. Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet. Och var och en kan se att undergången är nära.

Pionernas slut är smutsigt och skamlöst.

De underbara skära bladen ligger brunfläckade på marken. I stora, skräpiga drivor som man sparkar undan med fötterna.

Ingen blomma är som pionen. Ingen blomma lever lika intensivt, överdådigt och utmanande. Ingen är så laddad med erotik och öppen sexualitet.

Pionerna gör mig andfådd och upphetsad. Jag vill ha dem i stora bunkar överallt och bli berusad av doften.

Jag har skrivit en dikt om att jag skulle vilja vara en skär pion. Och våga leva lika storslaget, kompromisslöst och oblygt. Utan rädsla för sönderfallet och döden.

Så kan jag längta till pionerna. Samtidigt som jag är skrämd av dem. För just det jag älskar hos dem.

Annat är det med pelargoniorna, de som står i långa rader i mitt köksfönster och blommar från april till oktober.

Hos pelargoniorna finns ingenting skrämmande. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra. Men de prålar inte. De bjuder inte ut sig. De är inte äventyrliga. Pelargoniorna går aldrig till överdrift. De är lagom. De får inte hysteriska utbrott. De förvandlas inte från kväll till morgon (som pionerna). Man vet var man har dem.

Pelargonior är trygghet. Så länge de står där och blommar kan ingenting riktigt ont hända mig. När jag ser dem, tror jag att det nog ska ordna sig ändå.

De talar om för mig att bara man är hel och ren så går det bra för en.

Pionerna och jag vet att de ljuger.

Men ibland behöver man höra sådant ändå.

På hösten klipper jag ner pelargoniorna och sätter dem i källaren. Där står de över vintern och klagar inte. I mars tar jag fram dem. De är torra, döda pinnar i torkad jord. Jag vattnar. Jag luckrar upp jorden. Jag sätter dem i söderläge.

Efter någon vecka börjar det spricka ut små gröna skott. Efter en månad är de fulla med saftiga och gröna blad.

Jag skulle vilja vara som en pelargonia. Lika livskraftig, hederlig och trivsam.

Så pendlar mitt liv mellan pionernas våldsamma livslust och pelargoniornas

försiktighet. Undra på att jag blir trött ibland.

Och så lite från Lars Ulvenstam, denna kloka eftertänksamma människa som jag alltid, också när jag var ganska ung, tyckte om att höra i Sommar.

Kan man vara glad åt lite, så har man mycket att vara glad för. En trädgård och några böcker, då har jag det gott. Det är paradiset, bokstavligen.

Det tar tid att anlägga en gräsmatta [...]. Men du ska ge dig tid att ligga på henne också. Och att sitta i skuggan under plommonträdet och fundera också. Utan jäkt och måsten. Tid för muntra samtal efter middagen. Tid för glädjen att leva och glädjen åt andra människor. [...]

Folk har svårt att sitta ner och grunna nu för tiden. [...] Den moderna människans klocka är ett digitalur [...], det är den fartfyllde mannens ur. Men digitaluret är också den jäktade, sammanhangslösa människans klocka på något sätt. Det finns inget föregående ögonblick, ingen kontinuitet eller lugnt flyt.

Två mycket olika, men också mycket kloka, människors reflektioner - som passar så bra att läsa i solen en dag i juni, medan syrénerna sprider sin väldoft och sommaren precis tagit sin början och livet står och darrar av förväntan.

I was looking for a job and then I found a job

Ibland förundras man mer än vanligt över hur människan fungerar och resonerar. Jag har påbörjat ett vikariat på en av kommunens filialbibliotek och trivs som fisken i vattnet. Låntagarna på orten är trevliga och ganska många, faktiskt. Det är en välbesökt filial, till skillnad från andra filialer jag tidigare arbetat på.

På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"

Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".

Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?

Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.

Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.

Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.

All I want is to sing it out loud...

Ikväll tar Gareth Malone sig an ännu ett gäng ovilliga körsångare. Klockan åtta kan ni se honom värva snubbar i South Oxhey till sin kör, snubbar som hittills bara ägnat sig åt puben, fotboll och boxning.

Jag skulle i och för sig titta på Gareth vad han än gör, men det är verkligen roligt och upplyftande att se hur någon så hängiven som han får andra att se på saker, i det här fallet körsång (men det för säkert med sig andra saker också) ur ett annat perspektiv och upptäcka glädjen i att sjunga. Jag menar, man blir alltid glad av att sjunga och är man glad sjunger man. Möjligheten att kunna sjunga är på något sätt som en inbyggd glädjeackumulator i den mänskliga kroppen. Prova själv, du som kanske inte brukar sjunga. Antagligen har det en hel del med andningen och syresättningen att göra.

My God, nu låter jag som fräulein Maria i Sound of Music, men jag tycker verkligen om att sjunga.

Gareth är lite som Jamie Oliver i sin skolmatsserie. Han ger sig liksom inte utan tror benhårt på det han gör. Sådant gillar jag.

I give you the sweetheart Gareth:

En sympatisk författare

Jag gillar Lisa Jewell. Det har jag gjort ända sedan jag i forskningssyfte lästeVince&Joy. TheTruth About Melody Browne är bitvis oerhört rörande och gräslig och befinner sig långt från den genre Jewell från början placerades i. Chick lit, alltså. Hon försöker inte vara rolig, utan humorn finns som en varm grundton som alls inte tvingas fram i ansträngda skämt och metaforer. Jag tror att jag skrattattill ett par gånger bara. Nej, Lisa Jewell blir för varje roman allt mer allvarlig och djuplodande. I Våga flyga var det ganska svart och sorgset ett tag, och i TTAMB är det så pass illa att jag faktiskt kommer att tänka på Janet Fitch. Och det är inte illa. Det lilla barnet Melody har det långt ifrån lätt. Bara i den sista fjärdedelen av boken återkommer Jewell till sin normala, varma, allt-löser-sig-till-slut-ändå-känsla. Och då är det bara trevligt och inte det minsta sliskigt eller kladdigt. Lisa Jewell är alldeles för skicklig för det. Hon har stil. En verkligt sympatisk författare.

Fynd från bibblans utgallring: Muriel Sparks I annan ägo, Alice Babs memoarer, Nancy Horans Kärleken till Frank, Svenska noveller, Angela Huths Land Girls. Inte illa.

Ode to Kate, del två

Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."

Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.

"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

Ett svart hål djupt in i hjärtat, magen, själen

I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.

I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.

Kate

För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.

På youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.

Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.

Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.

Överlägsen

Han är helt klart kungen i den svenska deckargenren, eller rättare sagt spänningsromangenren. Sedan kan de kalla vilket fruntimmer som lyckats få ihop en halv- eller heltaskig deckare för "Sveriges nya deckardrottning". Är inte det ett ohyggligt urvattnat begrepp? Kallar man exempelvis Camilla Läckberg för deckardrottning betyder det inte längre något. För att kallas deckardrottning ska man vara överlägsen. Överlägset bra, överlägset spännande, överlägset kluriga intriger. Inte överlägset bäst på marknadsföring.

Men tillbaka till Johan Theorin. Det finns inget jag inte gillar med Blodläge. Jo, förresten. En sak. Den kommer att ta slut. Men tills dess ilar det i magen av längtan när jag tänker på att lägga mig och läsa på kvällen. För en gångs skull låg jag kvar i sängen härom morgonen och läste i två timmar och det händer inte ofta. Precis så ska det vara när man läser. Inte sant?