Präktig feelbad

På självaste julafton avslutade jag Midvinter (Rosamunde Pilcher) och tja. Vad kan man säga? Ganska trevlig, ganska underhållande, ganska stämningsfull. Men också ganska tråkig, förutsägbar och dessutom lite väl mysig och trevlig. Alla pusselbitar föll på plats så fint. Trist. Och jag retade mig på hur snabbt alla kom över sina sorger och bedrövelser. Hur enkelt allting verkar. Mannen vars hustru och dotter dör i en bilolycka har inom några veckor börjat leva med en annan kvinna - som han i och för sig har känt ett tag och alltid tyckt om, men ändå. Frånsett sorgearbetet så tar det ett tag att komma över en sådan chock det är att bli frånryckt sin familj. Och den förargliga Elfrida då! Lite galen och crazy, och alltid glad och varm och positiv och livgivande. Blä! Jag kräks på tanten.

Barnen i boken är så sjukt välartade och trevliga och kloka att jag misstänker att de i själva

verket lever dubbelliv som psykopatiska mobbare eller har en syrafabrik hemma i pastorns källare.

Alla är så förbannat trevliga, mysiga och uppriktiga. Förutom de onda kvinnorna då: Lucys mamma och mormor som bara tänker på sig själva, kläder och nöjen. Någon ond man finns inte i boken. Män är bra. Trygga och kloka även om det naturligtvis är kvinnorna som alltid vet bäst. Usch. Hela feelgood-köret har en unken eftersmak av feelbad.

Mrs Chippys sista expedition däremot, det är en trevlig liten roman. Den handlar om Shackletons resa med Endurance till Antarktis, allt ur skeppskattens perspektiv. Smart, allmänbildande och rart helt utan minsta försök till gullighet.

Från oss alla till er alla

Okej, jag vet att de som är uppvuxna med fler kanaler än två inte uppskattar Kalle Anka lika mycket som vi Hedenhösare, men själv älskar jag den här filmen. God jul!

Fasansfullt

Hur kan man avsky en bok som man tidigare varit helt kär i? undrade en god vän när jag berättade vad jag tyckte om Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan.

Jo. Låt mig förklara. Först blev jag som sagt helt förälskad även om jag tyckte att tvillingarna - de yngre - var riktigt läskiga. Små, tunna och anemiska som sparrisar som vuxit i mörkret. Självgoda och barnsliga som klär sig likadant fast de är tjugo. Men de andra personerna känns rätt trevliga, till och med den avlidna, tvillingarnas "moster". Hon börjar spöka i sin gamla lägenhet där tvillingarna numera bor och så far so good. Men vändpunkten för min förälskelse kom i och med det som händer med Dödens Lilla Kattunge. Plötsligt stod allting klart och jag såg på berättelsen ur ett annat perspektiv. Jag märkte med ens att ingen i romanen är särskilt empatisk - förutom den åldriga Jessica och hennes sympatiske man James - och alla tänker mest på sig själv och sitt eget bästa. Julias trångsynta och kvävande syn på sig själv och sin stackars tvillingsyster säger allt.

Robert får man inget riktigt grepp om, han är hal och ryggradslös som en amöba och visar starkt pedofila tendenser. Hans första tanke när han får syn på tvillingarna är "Vad unga de ser ut!" och tycker att de inte ser äldre ut än sexton. Ändå blir han kär i Valentina - en av tvillingarna - och hänger efter henne som en igel.

Och Martin, tvångsneurotikern på tredje våningen som blivit övergiven av sin älskade Marijke, börjar plötsligt hångla med Julia, den andra tvillingsyrran. Örk!

Spöket gör något så oförlåtligt och egoistiskt att man knappt kan fatta vad som händer och tvillingarnas mammors (som också är tvillingar) historia avslöjas och även de har betett sig otroligt själviskt och självgott och självtillräckligt.

Näe, fy vad de är otäcka. Kanske min känsla beror på att jag förväntade mig en helt annan sorts roman när jag började läsa. Lät mig vaggas till ro i feel-good-country. Romanen är jättebra, men jag tycker att personerna är vidrigt obehagliga. Å andra sidan är miljön med Highgate Cemetary underbar, så det väger upp lite grann. Och visst tänker jag köpa den på pocket i vår. Jag kanske måste läsa Tidsresenärens hustru ändå, bara för att få lite mer pejl på Audrey Niffenegger, hur hon skriver, hur hon menar. Vad hon egentligen vill säga med den här otäcka och otäckt bra romanen.

Winter flicks

Häromdagen skrev jag om ett knippe böcker som utspelar sig under den kalla årstiden och som alltid är trevliga att läsa eller läsa om när det är vinter. Idag tänkte jag lista några vinterfilmer. För ett par veckor sedan var en god vän och hälsade på och vi djupdök i jul- och vintersmaker och bakade mjuk pepparkaka med torkad frukt, pysslade ihop smällkarameller och såg på Under the Greenwood Tree (brrr, iskall vinter i Thomas Hardys kanske enda lyckliga roman?) och de sista avsnitten av The Vicar of Dibley (som utspelar sig just före jul) medan snön yrde utanför fönstren.

Några av de filmer som finns på min villa ha-lista är Misstänkt med Cher och Dennis Quaid. En riktigt bra thriller med frostiga vindrutor och andedräkt som står som kvastar ur skådespelarnas munnar och Cher har en snygg tweedkappa. Cher är också med i den underbara Mångalen. Vinter, snö, italiensk New York-familj, passionerad kärlek och inte minst Puccini! Till och med Nicolas Cage funkar.

En klassiker är ju Måndag hela veckan, Groundhog Day med Bill Murray. Där får man snö i massor och skrattar så man får träningsvärk dagen efter samt också här en dos Cher (I've got you, babe väcker Bill varje måndagmorgon han vaknar - och de är många). En annan lite småmysig film med jul, vinter och trevlig, galen och stor familj är Medan du sov med Sandra Bullock.

Dead Zone är inte särskilt mysig, men åh, så bra och spännande. Christopher Walken är lysande i rollen som mannen som vaknar efter flera år i koma med en synsk förmåga. Otäckt, rörande och spännande i en snöig miljö. Ett av filmhistoriens vidrigaste självmord finns med i den här rullen. Det inbegriper en sax och ett badkar, men mer säger jag inte. Tom Skerritt är sheriff.

Så över till Storbritannien. I Vintergästen spelar Emma Thompson mot sin mamma Phyllida Law i ett drama regisserat av Alan Rickman. Det är snö i massor och alla går omkring och fryser men ingen tar på mössa, vantar och halsduk och ännu mindre långkalsonger. Men det är en fantastiskt bra film.

En mysdeckare i vintermiljö är The Sittaford Mystery, Mördande seans, som är ett miss Marple-fall. Timothy Dalton, snöstorm, ett litet hotell och en miss Marple som lägger näsan i blöt mer än någonsin. Perfekt att brygga en stor kanna te, skära upp ett par skivor kaka och lägga filten över benen och knäppa på dvd:n en ledig eftermiddag i december.

Baby, it's cold outside!

Ah! Äntligen lördag. Vaknar tidigt, sätter fötterna på kalla trägolv och får igång brasan i kaminen och tassar sedan ut i snön och fyller på fåglarnas fröautomater. Till koltrastarna lägger jag mjuka päron skurna i bitar. Det hänger runt en fyra-fem stycken i min trädgård och eftersom jag vill att alla ska klara vintern och sjunga för mig i vår matar jag dem slaviskt. Rådjuren smyger alldeles intill huset och skrapar fram Vintergröna och andra städsegröna marktäckare som de mumsar i sig, stannar upp när de får syn på mig och sprätter sedan iväg några meter men fortsätter tugga medan de glor.

Själv går jag in igen och lägger mig i den fortfarande varma sängen och fortsätter läsa där jag somnade igår kväll. Själens osaliga längtan är bra. Riktigt bra. Jag älskar originaltiteln: Her fearful symmetry. I boken är det också vinter och som vanligt trivs jag med att läsa om den årstid jag själv för tillfället befinner sig i. Förra vintern läste jag andra vinterböcker: Winter's Bone (som blivit film) av Daniel Woodrell och Run av Ann Patchett, bland andra.

Under mitt liv som läsare har jag skaffat mig några favoriter när det gäller vinterböcker. En jag fastnade tidigt för är En ring av järn av Susan Cooper. I början av boken blir det ett otroligt snöoväder och stormen i kombination med det otäcka, ondskan som närmar sig, är oerhört skrämmande. Sedan finns det naturligtvis många stämningsskapande avsnitt i Maria Gripes Skugg-serie och Astrid Lindgrens Madicken. Jag plockar fortfarande fram Titta Madicken, det snöar ibland bara för att se på de underbara bilderna.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson är också, precis som titeln antyder, vintrig, isig. Och en av de bästa böcker jag har läst. Jenny Diski ger sig också ut på Polar-resa i På tunn is och i Den motvillige resenären beskriver hon kyla på ett sätt som saknar motstycke.

Och så en favorit, en rysare som fick håret att resa sig i nacken på mig när jag låg och läste den medan snön yrde utanför fönstret: Johan Theorins Nattfåk.

Och här är en liten film som också passar in i vintervädret. Enjoy!

Ruth regerar

Tiden flyger och jag har inte haft en enda lugn minut över för att skriva om mina böcker. Men nu sitter jag på jobbet och har det lugnt och skönt och har all tid i världen att tala om hur bra Tigerlily's Orchids var. Är. Ruth Rendell är en liten aning ojämn, åtminstone har hon varit det på senare år (damen i fråga är ju numera åttio år). Den senaste Wexford-deckaren, Monster in the Box, var något av en besvikelse i jämförelse med tidigare Wexford.

Tigerlily's Orchids kretsar kring ett hus i London och dem som bor där. Rendell är bra på att skildra besatthet, sexuellt begär och självbedrägeri och här finns det lite av varje. Det är en brokig blandning som bor i huset. Bland andra den snygge Stuart som inte kan gå förbi en spegel utan att se sig själv i den. Hans gifta älskarinna, också ohyggligt självupptagen och vars man visar sig vara våldsbenägen och hotar Stuart till livet. Olwen har druckit alkohol sedan barnsben och har som mål i livet att supa ihäl sig men hon har inte riktigt insett hur lång tid det kan ta. Så finns naturligtvis fastighetsskötaren som bor i källarvåningen och föredrar att smyga vid skolor och se på barnporr på datorn istället för att umgås med sin kurviga hustru. Det är ju bara bilder, resonerar han, det är inte på riktigt. Han är oerhört skickligt framställd och hans skräck för att bli upptäckt samtidigt som han intalar sig själv att han inte gjort något brottsligt ger mig gåshud. Mitt emot fastigheten bor den sysslolöse pensionären och änklingen Duncan som under en iskall vinter är oförskämt nöjd med att ha varmt i sitt hus. Han har inget annat att göra än att spana på sina grannar mitt emot och han får se ett och annat, kan man konstatera. När sommaren kommer och värmen med den är Duncan inte längre lika nöjd med sitt varma hus utan börjar misstänka att grannen - en äldre man och tre unga asiater som "keep them selves to them selves" - har något fuffens för sig. Och det har han/dem.
Och en morgon hittas Stuart mördad och alla härvor börjar nystas upp...


Igår började jag, trots en viss motvilja, på Själens osaliga längtan och tyckte genast om den. Andra bokläsare jag litar på har rekommenderat den varmt och dessutom tyckte jag väldigt mycket om The Night Bookmobile - särskilt knorren på slutet som jag verkligen inte hade väntat mig. Så jag ger Niffenegger en chans.

Det tror jag att jag gör rätt i.

bild lånad från fishwithoutabicycle

Farväl till en god vän

Så läste jag då sista kapitlen av The Distant Hours igår kväll och det var faktiskt så rörande att jag grät en skvätt. Dels är det ju faktiskt lite högtidligt att avsluta en bok man tycker så mycket om och som man hållit på med ett par veckor - det är ju en god vän! - dels var det faktiskt ett väldigt fint slut. Utan att vara sentimentalt på något sätt. Tårarna kom sig av att jag är en aning överkänslig ibland och har lätt för att gråta överhuvudtaget.

Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.

Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.

The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!

Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av

Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.

Love is in the air...

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.

No dawn, no dusk, november

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

*

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!

Thomas Hood

Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut

tyckte jag det var så tragiskt

med de nakna träden.

Nu

ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

Tolv dagar kvar...

Boken som stämningsskapare och snuttefilt

Även om jag i vanliga fall inte precis är något fan av Mats Gellerfeldt, så tyckte jag mycket om den här artikeln han skrivit om Sherlock Holmes i Svenskan. Jag blev till och med lite rörd när han skriver hur han som liten ordnade det för sig när han skulle läsa:

Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret.

Inte alls långt från mina egna upplevelser, inte bara med Conan Doyle, utan också exempelvis Maria Lang, C S Lewis, Susan Cooper, J R R Tolkien för att inte tala om Lotta-böckerna. Också i vuxen ålder älskar jag det där, att ta fram en bok, sätta mig på en skön plats och duka fram en kanna te och kakor eller läskande citronlemonad om det nu är på en filt ute i solen jag ämnar parkera mig. Inte sällan är det också omläsningar det gäller. När man vet att det kommer att bli mysigt, vet vilka känslor som kommer att infinna sig.

Jag gör det fortfarande. När sommaren nalkas plockar jag till exempel ofta fram Tordyveln flyger i skymningen (inger ofelbart en sommarlovskänsla, men då måste man ha leverpastej och andra goda pålägg hemma eftersom en av de bästa scenerna i boken utspelar sig hemma hos prästen Lindroth där han serverar smarriga mackor som får det att vattnas i munnen på läsaren) och när hösten kommer läser jag gärna om Jane Eyre. Inledningskapitlet i vilket Jane sitter i fönstersmygen och läser bakom gardinen (varför gillar man att läsa om andra som läser? Rena metaporren!) medan regnet smattrar mot rutan känns lika mysigt (men bara just i början, ett par sidor längre in är det inte precis mysigt...) som Gellerfeldts Holmes-upplevelse.

Det är verkligen fantastiskt. Böcker kan faktiskt ge vilken upplevelse som helst: de kan vända helt upp och ner på ens världsbild, välta världen, underhålla, skrämmas eller få en att skratta men de kan också agera snuttefilt för den trygghetstörstande. Det är bara att välja.