När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick
Alan Garners ungdomsroman
Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.
Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste
De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste
Stenens visdom och
Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och
Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.
Det var först när jag som vuxen läste om
De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart -
Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från
Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).
Alan Garner, läskig gullefarbror.
Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att
Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i
Den förtrollade stenen och
Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av
Boneland, åtminstone för min del.