En alldeles egen bokbuss

Tänk att kliva in i en sådan här bokbuss, som rymmer allt man någonsin läst i hela sitt liv. Audrey Niffenegger har skrivit och ritat en serie bilder som bygger på just denna idé och de publicerades i the Guardian innan de blev boken The Night Book Mobile. Tydligen har hon gjort fler bilderböcker/seriealbum, bland annat ett som heter The Three Incestuous Sisters. Underbart sjuk titel, tycker jag. Jag har faktiskt inte läst något av Audrey Niffenegger, för varje gång jag läst om hennes böcker har jag bara tyckt att det hela låter fånigt. Resa i tiden? Näe. Spöken? Äh.

Men jag ska i alla fall börja med boken om bokbussen, sedan får vi se.

Här kan man läsa lite mer om Niffeneggers serieböcker.

BBC Drama. Need I say more?

Snubblade just in på BBC Dramas hemsida och såg en lista på kommande serier. Och till min enorma glädje ser jag Crimson Petal and the White bland titlarna! Wow! BBC kommer naturligtvis att förvalta sitt uppdrag på bästa sätt och förhoppningsvis kommer också en stackars svältfödd Svt-tittare att få ta del av underverket så småningom. Gillian Anderson kommer att spela bordellmamma och min all-time-favorite Richard E Grant spelar mrs Rackhams knepige läkare. Sugar spelas av Romola Garai, som jag måste erkänna är ett för mig okänt namn och ansikte.

BBC kommer också att göra tre nya timslånga avsnitt av Upstairs, Downstairs med Jean Marsh.

Tänk, vad de kan. Britterna.

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...

Creepy

Ooops, tiden går snabbt och jag hinner bara inte skriva ner alla inlägg jag formulerar i huvudet. Men här kommer några osorterade tankar som kanske egentligen bara borde ha glömts bort. För kanske är det bara jag som tycker att Håkan Hellström ser riktigt j-a creepy ut i långt hår? Jag tycker ju att han såg läskig ut i kort hår också, men nu ser han bara ut som ett stort barn från sjuttiotalet. Det vill säga Vilse i Vilse i pannkakan. Men konstigt nog är Staffan Westerberg inte alls läskig.

På tal om creepy finns det fler som liknar varandra. Det är något speciellt med blonderade/vithåriga män som vill ta lagen i egna händer. Eller hur?

Men nu något helt annat. Andrew Taylors Nattvandraren är fullkomligt lysande. Huvudpersonen Holdsworth är en lågmäld man som drabbats av en rad olyckligheter (hustru och son drunknar, hans buisness går omkull, han förlorar sitt hem och allt annat han har) men får ett erbjudande han inte kan tacka nej till - vad har han att förlora? En förmögen änka ger honom i uppdrag att bota hennes ende son som blivit mer eller mindre galen och hävdar att han ser spöket av en nyligen drunknad dam (det är många drunkningar i romanen), detta på grund av att Holdsworth gjort en liten skrift flera år tidigare där han avfärdar all slags spiritualism och andars och spökens existens. Han beger sig till Cambridge, där änkan och hennes son befinner sig och stöter genast på patrull. Underligheter och hemligheter försiggår precis överallt och ett märkligt sällskap som ägnar sig åt jungfruoffer verkar vara navet i mysteriet.

Miljöer, människor, dofter, stank och kroppsodörer är oerhört skickligt beskrivna och man får verkligen känslan av sent 1700-tal i en smutsig, myllrande stad. Aldrig tidigare har jag läst sådana lysande skildringar av bakfylla, till exempel. Det är inte precis någon actionspäckad historia, men det är spännande, åh så spännande.

Och ändå är jag bara halvvägs genom boken.

Rosaskimrande i oktobermörkret

Titta vad jag fick igår! Bara så där, liksom. En rosaskimrande diktbok med sidenband och rosenknopp. Fantastiskt fint av en storfavorit; Emily Dickinson.

Tack snälla E.

Spöken och spökhistorier

Har just börjat komma in i Andrew Taylors Nattvandraren och är inte helt förtjust i tiden den utspelar sig i; 1780-talet, men platserna och atmosfären är det inget fel på (London och Cambridge, spöklik). Helena har skrivit en rapport om den och att försöka överträffa den skulle bara vara dumt, så läs hennes inlägg här istället (okej, jag erkänner att jag är en aning lat också). Taylor har skrivt flera romaner tidigare men den enda jag läst är den näst senaste, Det blödande hjärtat, som också utspelar sig i London men på 1930-talet. Den var ruskigt bra och därför tänker jag fortsätta läsa Taylor och när tid giver också läsa mig bakåt. Den amerikanske pojken fick visst urbra recensioner.

Är det förresten fler än jag som har en lång lista med böcker som ni tänker läsa när ni blir pensionärer (det vill säga får tid, eller rättare sagt, tror att man får tid)? Andrew Taylors romaner finns på min, liksom Palmemordstrilogin av Leif G W Persson. Alla fem-böckerna och ett par Thomas Mann finns där också. Och dessutom har jag tänkt skaffa hund när jag blir pensionär, hur ska jag hinna?

Hur som helst. Jag varvar Taylor med lite annat. Härom dagen var det en tuff liten kille som lånade Onkel Montagues spökhistorier på bibblan och jag blev genast lite sugen på den och gick för att leta upp ett annat ex. Det är just det slags barnbok jag gillar väldigt mycket, lite typ Spiderwick, brittisk barnbokstraditions ande svävar över den och det finns fina detaljerade teckningar i den.

Och så läser jag Sofia Olssons superba seriealbum Hetero i Hägersten. My God, så bra och roligt! Hon sätter verkligen huvudet på spiken, hittar en knorr på allt och tecknar dessutom bra - till skillnad från många tecknare som prisas hit och dit. Men eftersom jag är en, om än inte åldersmässigt (än) så, mental pensionär är mitt favoritseriealbum Medelålders plus (jag vet, visst är det tragiskt/pinsamt/patetiskt? Men det är å andra sidan ganska trevligt att både identifiera sig både med trettioåriga medelklassakademiker som flyttar runt i andrahandslägenheter och med nyblivna pensionärer. Och spökrädda pojkar). Album numro två har nyligen kommit ut, och ett reserverat ex finnes snart att hämta på bibblan.

Andrew Taylor - Nattvandraren

Chris Priestley - Onkel Montagues spökhistorier

Sofia Olsson - Hetero i Hägersten

Sven-Bertil Bärnarp - Medelålders plus

Early bird

Imorse vaknade jag till min lycka arla i morgonstund (jo, faktiskt och nu ska ni får höra varför jag såg det som lyckosamt) och det betydde att jag, utan att stressa eller ha dåligt samvete för att jag borde göra något annat, kunde ligga och läsa i en dryg timme. Started early, took my dog är det slags bok man inte vill sluta läsa utan bara fortsätta, fortsätta... Som ju Kate Atkinsons romaner brukar vara.

Jag hoppas verkligen att BBC Ones filmatisering av Case Histories kommer att visas på svensk tv. Jag tror att Jason Isaacs kommer att bli en utmärkt Jackson Brodie. Med en bra roman som grund, bra skådespelare och BBC One Drama involverade kan det bara inte gå fel. Undrar vem som kommer att spela Julia?

What a mäss!

Inte vet jag riktigt varför jag släpade med mig kameran till bokmässan i torsdags, men en bild fick jag taget i alla fall. Livlig bebis framför en snurra fylld med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann utgör en ganska skön kontrast.

Mässan var ju som den brukar vara, syrefattig, trång, högljudd och tröttande för fötterna. Jag tyckte att det var ovanligt lite böcker, faktiskt. Och varken Btj eller Gudrun Sjödén var där, vilket var synd för jag har fått en del antydningar på jobbet om att jag kanske borde söka upp den sistnämnda för att lära mig hur man bör se ut som bibliotekarie. Detta med anledning av att en låntagare häromdagen klev fram till informationsdisken där jag satt och frågade om jag jobbade där. När jag sa ja och satte upp en frågande min fortsatte hon, med en gest mot mina kläder att "men du ser så vanlig ut!" Ja ja, tids nog kanske jag kommer att se ut som en riktig bibliotekarie. Kanske det tar sin början när jag skaffar glasögon (för det klart att en riktig bibliotekarie har brillor, vi läser ju så mycket och då sliter man ju ut ögonen...). Tyvärr lär det dröja ett tag till, eftersom jag fortfarande har väldigt bra syn, min medelålder till trots...

Anyhoo. Jan Guillou var så klart där, Alexandra Pascalidou hade fuchsiarosa klänning på sig om uti fall att någon inte skulle se henne, Martina Haag hade skojat till det och bar ett diadem i plast, Maja Lundgren var oerhört ostrukturerad och verkade vimsig på sitt kortseminarium och rafsade sig i håret hela tiden (byt schampo, Maja, så slutar det nog klia!), Sötnosen Björn Hellberg stod hjärtslitande ensam vid ett bord med en hög böcker, redo att signera (fast han såg inte ledsen ut för det) - kort sagt: allt var som det brukar. Det enda nya var att det fanns oroväckande många besökare som drog omkring på en så kallad dramatenväska på hjul, antagligen för att spara ryggen och slippa släpa runt på tunga kassar. Men hur smart är det? Titt som tätt höll jag på att dratta på näsan för att det kom en förbannad väska på hjul farande mitt framför mig, och det var jag knappast ensam om. Hur ego får man lov att bli? Bär dina böcker själv! Kunskap är en lätt börda, minns det!

På kvällarna läser jag Nick Hornby och jag fullkomligt älskar Juliet, naked! Det kan vara en av Hornbys bästa och jag ser fram emot upplösningen. Det är helt underbart att läsa om hur kvinnan i paret utan att veta varför retar sig på sin man och hur irriterad han är på henne, i synnerhet när hon kommer in på hans domäner: musik. Allt detta outtalade och oluftade och förträngda som finns i hyfsat långa förhållanden som till slut bara måste komma fram på ett eller annat sätt och skapa något slags förändring. Me love!

Med andra ögat har jag börjat läsa Started Early, Took My Dog. Att säga att jag älskar Kate Atkinson och att hon är den förmodligen mest begåvade och coola författare - ever! - är väl överflödigt?

Höstligt bokbad

Ajajaj, ojojoj, vad det dräller in nya böcker nu när hösten (jo, jag erkänner faktiskt att hösten gjort sitt intåg, inte ens jag kan vidhålla att det är sensommar när stormarna vräker regn och hagel mot fönstren) gjort entré. På gott och ont! Jag som reserverat allt som intresserat mig i god tid, får nya titlar varje vecka och det är ju kul, men hur katten ska jag hinna läsa allt jag skulle vilja läsa?

Jag läste en fjärdedel av Leif G W Perssons Den döende detektiven och jag gillade den ganska mycket, men den var inte tillräckligt driven och spännande för att hålla mig kvar när jag lockades av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen. Jag hade inte läst G W förut men vande mig snabbt vid hans något korthuggna och grammatiskt ofullständiga prosa. Jag förstår vad han vill säga, vilken känsla han vill framkalla. Det funkar. Men ändå. Jag lämnar honom därhän tills jag har mer tid att ägna åt honom och inte stressas av att andra låntagare står på kö. Jag köper nog boken i pocket till sommaren och läser klart den då i lugn och ro.

Edelfeldt har jag alltid gillat, framför allt när jag var yngre, men den här korta romanen vet jag inte riktigt varför hon lämnade in till förlaget. Vad säger den? Vart vill hon komma? Vad var hennes idé? Vad problematiserar den egentligen? Inte en bråkdel av vad hon avsåg från början, tror jag. Två män som vuxit upp i en frireligiös miljö tar helt olika vägar i livet, och möts många år senare. Den ena har frigjort sig från skulden och talet om demoner och djävulen, medan den andre är fast i den frireligiösa (begrepps)världen och plågas av ångest, vredesutbrott och mardrömmar. Det är så förenklat att jag börjar misstänka att det inte alls är Edelfeldt som skrivit berättelsen utan någon annan, yngre förmåga. Typ en gymnasietjej som gillar Inger Edelfeldt ... Jag uppfattar romanen som klichéfylld medett banalt persongalleri, förutsägbara problem och lösningar, och slutet är snudd på pinsamt. Jag hade betydligt större förväntningar på Samtal med djävulen och känner mig riktigt snuvad på konfekten.

Som väl är har jag nästa roman redo att dyka ner i; Juliet, naked av Nick Hornby. Han är ganska ojämn, men den här verkar lovande och duger inte den har min efterlängtade fortsättning på Jackson Brodies äventyr kommit och avhämtas på min arbetsplats på måndag.

För övrigt längtar jag efter att se Keira Knightley i Never let me go.

Bright young things

Under de glada åren 1979-80 följde jag en lysande (tyckte jag då och jag har tyvärr inte sett den igen efter det) serie som hette Shoestring med Trevor Eve i huvudrollen som Eddie Shoestring, private eye; privatdeckare. Han var oerhört charmig och sympatisk på samma nivå som John Nettles i Bergerac, den ever så blåögde (bokstavligt alltså) poliskomissarien på Jersey.

De senaste somrarna när avsnitten i Morden i Midsomer, med samme John Nettles, blivit oengagerande och oengagerade, har jag till min lycka fått en annan tv-serie att glädjas åt om sommarkvällarna; Waking the Dead, det vill säga Mördare okänd - med the one and only Trevor Eve.

Kan man av detta dra slutsatsen att Trevor Eve dragit det längsta strået? Tja... han är nog något vassare som skådespelare och hans serie är onekligen betydligt bättre än Midsomer, men å andra sidan har nog John Nettles tjänat en större hacka under åren som Barnaby.

Personligen är jag dock glad för att jag inte behöver välja, utan kan kolla in båda två - gärna som bright young things i Bergerac respektive Shoestring.

Waving, not drowning

Jag hade just börjat komma in i den snygga Slutet på mr Y närmin reservation på ThereseBohmans Den drunknade pep till i mobilen. Vad göra? Klart jag tar itu med min fellow prerafaelitanhängare och fortsätter med Scarlett Thomas senare.

Jag gillar den från första sekund, från första stavelse. Som jag visste att jag skulle göra. Jag älskar anspelningarna på andra

litterära verk, Ofelia-temat, vatten, slingrande näckrosstammar/ålar i det dygula sjövattnet, blommiga klänningar, trädgårdens och växthusens frodighet, den tunna hinnan mellan obehag och lust, tvång och passion. Till och med huvudpersonens namn är vattnigt; Marina, medan systern heter Stella och rör sig i en helt annan sfär. Allting blir till en skimrande väv i en tidsanda jag tycker oerhört mycket om.

Jag har bara påbörjat romanen och ser fram emot de kvällar jag ska tillbringa med Den drunknade.

Missa inte Therese fina blogg.