Behaglig försommarläsning

Efter tre slukade Mary Stewart-favoriter lånade jag hem Major Pettigrews sista chans. Och den är precis som jag trodde - och hoppades att den skulle vara. Brittisk landsbygd, originell farbror av gamla skolan, byskaveller, klokheter och myspys. Jag tänker på Erica James, Mary Wesley, Rosamund Pilcher, Marika Cobbold Hjörne.

Den är underbart trevlig och det är precis det slags bok jag vill ha nu när solen steker på ryggen och myror kryper över benen medan svalorna drillar och dyker runt huset.

Bild: Tea in the Garden 1957, bl a Henrietta Tiarks, duchess of Bedford

Blodtryckssänkande

Vad ska jag läsa nu då? Läste de sista tjugo sidorna i Gillian Flynns senaste epos imorse, de jag somnade från igår kväll. Hur det nu var möjligt, men jag är väl så luttrad efter en månads thrillerkoma att jag kan nicka till även om det är spännande. Hur som helst. Gone Girl är gone och jag måste hitta något annat. Överväger att lugna nerverna med en skön Mary Stewart. Sex spännaningsromaner i rasande tempo, fullproppade med bestialiska mord och sjuka typer, har förmodligen gett mig lite för högt blodtryck och då kan nog Mary Stewart fungera som medicin. Även om hennes romaner också handlar om mord och galningar är det ett helt annat tempo, en helt annan ton och alltid trevliga miljöer.
Gone Girl, ja. Under första halvan av boken funderade jag över om den verkligen skulle fortsätta vara så blek. Nick är bara gräslig och Amy kände jag en viss sympati för, men anade att hon hade en räv bakom örat. Och det hade hon ju onekligen. En hel rävfarm. Men hur Amy än visar sig vara så älskar jag verkligen det första kapitlet när hon så att säga försvunnit. När hon talar om "the cool girl" och spelet mellan könen. Det är så förbannat bra, så träffande.
Gone Girl var väldigt bra, men lite besviken är jag ändå. Dark Places var så sjukt bra så jag hade enorma förväntningar som inte riktigt blev infriade. Men jag överlever nog det med.

Otäckare och otäckare

Tog flexledigt ett par timmar i förmiddags och satt ute i solen (tänk vilken tur att jag kunde det). Och läste. Ut min bok. Det var helt enkelt omöjligt för mig att lägga ifrån mig den. Herregud, vad spännande Sharon J Bolton skriver, det är helt sjukt. Det är läskigt och nervkittlande och nagelbitande. Som en blandning mellan Elly Griffiths och Elizabeth Hand, kan man kanske säga. Inte lika snällt som Griffiths, men inte heller så rått som Elizabeth Hand (men lika läskigt). Ikväll är det dags att öppna nästa Bolton-bok. Köpte nämligen alla tre som inte finns översatta än. Awakening var det som jag läste ut imorse, ikväll blir det Dead Scared och då har jag ändå kvar Now You See Me.
Och dessutom är Gone Girl av Gillian Flynn på väg hem till mig per kunglig post.
Am I a lucky girl or what?

Bolton-mania

Läste Ond skörd helt maniskt och samma dag jag lämnade tillbaka den på bibblan, lånade jag hem Sharon J Boltons första thriller Rov. För en kvart sedan tvingade jag mig att slita mig från boken efter tre timmars morgonläsning. Hon skriver så förbaskat bra, helt enkelt. Så fruktansvärt spännande och otäckt, håren reser sig i nacken och man vill bara skrika "nej, lita in på honom!" till huvudpersonen. Jag är inte en konspiratoriskt lagd människa, men de sammansvärjningar som finns i Boltons hittills två romaner tror jag benhårt på. Det är mycket med barn och blod. Huvva. I love it.

Oh, joy!

Inte nog med att Ruth Rendell kommer med en spänningsroman i eget namn i augusti, The St Zita Society. Hon kommer också ut med en ny roman under pseudonymen Barbara Vine i december: The Child's Child. Underbara nyheter. Min favoritförfattare alla kategorier är still going strong (and produktiv), trots att hon är över åttio år. Må hon leva ut i hundrade år!

Här är Ruthan tillsammans med kompisen Phyllis (aka PD James) och kisse.

Kalla kårar

Äntligen en "riktig" bok, en vuxenbok, igen. Den här gången blev det Ond skörd av Sharon J Bolton. Minns absolut inte i vilka kringelikrokar det boktipset har nått mig, men den verkar oerhört lovande. På de första sidorna är det ösregn, lervälling och geggamojja och i en tio år gammal barngrav - som rubbats på grund av att muren intill rasat - finner man två andra barnkroppar. Det är hur ruggigt som helst och tilltalar mitt morbida jag mycket starkt.
Det är sannerligen en kontrast till den Lotta-idyll jag rört mig i de senaste veckorna...
Åh, dessa damer som skriver så läskigt att man tappar andan. Gillian Flynn, Elizabeth Hand och nu Sharon Bolton.

A Whole Lotta Love

Efter att ha läst nästan hela serien Lotta-böcker i ett sträck - pallade helt enkelt inget annat och sedan fastnade jag och fortsatte av bara farten - börjar jag tröttna. Det absolut bästa motgiftet för Lotta-besatthet är att läsa de sista böckerna i serien. Fy, vad sega och tråkiga och tja, dåliga, de är. Efter Lycka till, Lotta (och i den också för den delen) är det som att tanten, Merri Vik alltså (aka Ester Ringnér-Lundgren), tappar allt. Lust, gnista, humor, uppfinningsrikedom, glädje, förstånd ... you name it. Och alla fel! Kunde ER-L inte hålla reda på sin egen hjältinna och hennes närmaste?

Jag har en teori att tanten inte kunde skriva längre utan bad någon annan brodera ut de futtiga idéer hon fick. Lotta är, tänker och resonerar som en gammal tant och dessutom är böckerna fulla av gamla charmerande tanter och det får mig att misstänka att ER-L fått hybris och vill ha med sig själv på varenda sida. Äh, jag skojar förstås, men Lotta tappar definitivt sin charm i de sista böckerna. Var tog den skojfriskt hejiga tjejen som stod och sjöng Farmareflickan för full hals medan hon målade om huset, och dängde iväg målarpenseln på golftöntens vita polotröja, vägen?

Ja ja, hur det än ligger till med de senare Lotta-böckerna så är de andra i alla fall hemskt trevliga och roliga och stämningsfyllda. Och jag älskar ju Lotta, trots allt.

Här är en bra Lotta-site, med quizar och annat smått och gott.

Comfort reading

Såg i SvB:s Sommarens böcker att Johan Theorin kommer med en ny bok i juni. Hurra, tänkte jag och trodde att det var nummer fyra i Ölandskvartetten. Men icke. Istället är det en samling kortare berättelser (På stort Alvar) som utspelar sig på Öland, men roman numro fyra (Rörgast) får vi tydligen vänta på lite till. Johan Theorin har uppenbarligen skrivkramp.

Precis som jag, fast jag egentligen kanske skulle kunna skriva hyll(ande)meter om de Lotta-böcker jag plöjer igenom (och har gjort ett par veckor nu). De är så förbenat trevliga (åh vad jag gillar att alla är artiga mot varandra) och sympatiska och när man läser så här många på raken, typ femton-tjugo, lär man verkligen känna Lotta och hennes sextiotalsvärld. Ändå är det samma problem och oro som nu. Människan är sig lik och att plocka fram sina ungdomsböcker är alltid till stor tröst. Och nöje.

God save the Queen!

Har läst den helt underbart vansinniga The Queen and I på ett par eftermiddagar i solen på bänken som står mot söderväggen på mitt hus. De senaste dagarna har varit betydligt varmare än de brukar vara så här års, och jag bara tackar och tar emot vad jag får.

I Sue Townsends bok vinner republikanerna valet (genom lömska knep och subliminala budskap via tv-rutan) och dagen efter måste hela den kungliga familjen lämna Buckingham Palace och flytta in i nedgångna hus i ett inte särskilt glamouröst område. Alla går på soc och alla hanterar omställningen på olika vis.

Prinsgemålen går ner sig totalt, Charles njuter av friheten och ägnar sig åt friluftsliv på ljunghedarna, Harry och William acklimatiserar sig lika snabbt som Elizabeths corgi och anammar slang, brist på grammatik och hyfs. Hilarious, helt enkelt.

Men jag satt ändå där och hade lite ont i magen för hur i hela världen skulle det gå utan the Royal Family? Men slutet gav mig stor tröst i det fallet.

På bilden: Charlie Teck, kåkfarare.

Lite amerikanska Södern, anyone?

Den här skulle kanske kunna vara något... Eller vad sägs om detta?

"After a personal tragedy, Chicago writer Ava Dabrowski quits her job to spend the summer in Woodburn, Tennessee, at the invitation of her old college friend Will Fraser and his two great-aunts, Josephine and Fanny Woodburn. Her charming hosts offer Ava a chance to relax at their idyllic ancestral estate, Woodburn Hall, while working on her first novel.

But Woodburn is anything but quiet: Ancient feuds lurk just beneath its placid surface, and modern-day rivalries emerge as Ava finds herself caught between the competing attentions of Will and his black-sheep cousin Jake. Fascinated by the family’s impressive history—their imposing house filled with treasures, and their mingling with literary lions Fitzgerald, Hemingway, and Faulkner—Ava stumbles onto rumors about the darker side of the Woodburns’ legacy. Putting aside her planned novel, she turns her creative attentions to the eccentric and tragic clan, a family with more skeletons (and ghosts) in their closets than anyone could possibly imagine. As Ava struggles to write the true story of the Woodburns, she finds herself tangled in the tragic history of a mysterious Southern family whose secrets mirror her own."

citat från amazon

Katzengeschichten

Letade efter bilder på Marlen Haushofer och ramlade över denna fina bild. När hon lämnade manuset till Die Wand lär hon ha sagt till sin förläggare att han inte skulle tycka om den, eftersom det var en "Katzengeschichte". Nå jag älskar både den och katter. Här kommer fler:

Viggo Mortensen tycker också om katter.

Robert Redford gosar med katten under en paus i manusläsande.

Morrissey tycker om att ha dem på huvudet.

Och Keira Knightley får skrivartips.