Lovebombing

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

slowly, slowly

Näe, här gör läsningen inte många knop. Undertecknad är fullt upptagen av verkligheten och när jag äntligen har tid för mig själv och tar med mig The Vault ner bland bolstren faller ofelbart ögonlocken igen. Således blir det inte mycket till bloggning heller.

Men jag kan i åtminstone rapportera att nästa bok till rakning blir Lisa Jewells nya: Syskonmakaren. Jag älskar Lisa Jewell, det finns en sådan värme och lågmäld humor i hennes böcker och hennes författarskap har verkligen gått framåt med stormsteg och fördjupas för varje roman hon skriver. Och så älskar jag omslaget till Syskonmakaren.

Men först: avsluta The Vault - som jag för övrigt tycker hemskt mycket om.

Mordmysterier och andra rysligheter

Wow, Evig natt var verkligen lika bra och lika läskig som jag hoppats på. Tyvärr alldeles för kort, men kanske är det nödvändigt för en rysare att vara något så när kort för att hålla stämningen på topp - eller på botten.
Jag tycker inte att det är själva handlingen och de händelser som inträffar som skrämmer huvudpersonen Jack som är mest otäcka. Precis som i Theorins Nattfåk är det beskrivningen av skräcken som griper tag i honom och tar över som är det mest fasansfulla. Man känner själv hur håret reser sig i nacken och hur varenda muskel i kroppen är vaksam och beredd på flykt. Själv ryckte jag till när katterna hoppade upp i sängen och när jag gick ut i köket tyckte jag mig se ett ansikte utanför fönstret. Hu!
Evig natt rekommenderas å det varmaste åt alla skräckälskare.

Nu är det Ruth Rendells senaste alster som ligger på nattduksbordet och jag känner mig mer förtjust i Wexford än någonsin. Han känns så bekant och trivsam och jag känner verkligen för honom när han saknar polisarbetet. Men det känns allt lite trist att han och Dora flyttat in till London (även om de fortfarande har kvar huset i Kingsmarkham). I sann Wexford-anda vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men visst är det härligt att läsa om hur han promenerar runt i ett junivarmt London och häpnar över hur frodiga parkernas rabatter och grönska är.
Nu har han anlitats som konsult av en gammal bekant och före detta kollega och ska hjälpa till med att lösa ett till synes olösligt mordmysterium. I kolkällaren i ett gammalt hus har kvarlevor av fyra kroppar hittats och polisen får inte ihop hur de hamnat där, varför och vilka de är.
Den som har läst En lisa för ögat vet naturligtvis svaren på alla de där frågorna men jag som har minne som en guldfisk tycker att det är svinspännande eftersom jag inte alls minns detaljerna kring morden.
Jag är hemskt glad för att Ruth beslutade sig för att skriva ännu en Wexfordroman trots att hon egentligen kände sig färdig med honom.

För övrigt har hennes kollega P D James skrivit ett slags fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom - naturligtvis ett mordmysterium. Death comes to Pemberley heter den och den är numera med på önskelistan till jul.

Ruggigt!

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

Trist gotik.

Näe, vad är det här? Ett kapitel in i Sömngångerskan undrar jag var allt det där som beskrivits som ett möte mellan Sarah Waters och Charlotte Brontë (stora ord!) äger rum. Jag kan inte uttrycka min uppfattning bättre än Stringhyllan gör här. Trist, segt, ointressant och helt intetsägande. Goth? My ass.
Jag lämnar besviket tillbaka Essie Fox och tar itu med The Vault. Ruth Rendell är ju trots allt alltid Ruth Rendell och Wexford en sann vän i viken.

Sagovärld

Efter ovanligt lång tid, och många kvällar när jag somnat efter en halv sida har jag till slut läst ut Himmelsdalen. Och jag gillade den. Jag gillade den mycket! Marie Hermansson verkar ha lämnat det aningens mer sagobetonade till förmån för lite mer thrilleraktiga romaner. Visserligen tycker jag mer om när hon väver sina berättelser i ett sagoskimmer (favoriten är nog hennes fantastiska version av Snövit) men hon lyckas bra med den här Hermanssonska specialgenren också - det finns ju trots allt ett slags övernaturligt inslag kvar i all spänning.
Himmelsdalen har starka paralleller med Manns Bergtagen och Marlen Haushofers Väggen (som är en av mina favoritböcker). Frisk alpluft, instängdhet, sinnessjukdomens vara eller icke vara, våld, tillit ... Man kan läsa in mycket i Himmelsdalen för det finns många bottnar och frågeställningar i texten, men även om man "bara" läser den upp och ner som en spänningsroman är den utmärkt.
Jag upptäckte Marie Hermansson för många år sedan när jag såg hennes första bok Det finns ett hål i verkligheten på min lokala bibblan (den jag numera jobbar på). Inger Edelfeldt hade gjort omslaget och min 18-åriga fantasi kittlades av titeln. Sedan dess har hon varit en av de författare jag följer slaviskt och har läst allt hon gjort. Ett oskrivet blad är en annan favorit och naturligtvis Musselstranden.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kasta mig in i. Kanske fortsätta med Sofia Nordins Gå sönder, gå hel som jag bara påbörjat eller kanske Jacobs värld av Jodi Picoult (har inte läst något av henne förut, men är rätt sugen), Richard Yates Cold spring harbour eller Dawn Frenchs En liten smula underbar. Eller Essie Fox Sömngångerskan? Michelle Pavers Dark Matter.
Ibland önskar jag att jag var flera.


Senare: Problemet är löst. Sömngångerskan hade kommit in så ikväll är det den som gäller. Yeay!

upphetsande klipp

Sjukt roligt! Eller är det bara jag ...

Arktisk skräckroman

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans; han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en aktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik i Barents hav. De jagar, dricker whiskey och lever ett liv som är ljusår från den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter bli mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta något om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig och av och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara av fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam - något vandrar i mörkret där ute ..."



Vad sägs? Bara den här lilla teasern ger mig gåshud och jag kan bara ana hur läskig Michelle Pavers nya roman - för vuxna - är. Mörker, kyla, utsatthet, okända skuggor på isen ... Låter som ett slags underbar blandning mellan Amy Sackvilles The Still Point och Susan Hill-rys. Evig natt heter den kommande skräckromanen som kommer ut nu i oktober. Dark Matter heter den på original och tusan vet om jag inte kommer att råka klicka iväg en beställning på den senare idag ...

Texten hämtad från Adlibris beskrivning av boken.

Älska tanten!

Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.

Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.

stulen enkät

Eftersom jag verkar ha så grymt lite tid till sådana saker som att blogga snor jag helt enkelt Helenas fredagsenkät och gör den till en måndagsdito, bara för att visa att jag lever. Tack Helena!

Dagens...

Outfit: Beige chinos med tunt skärp, vit t-tröja och vita reebok. Inga ytterkläder krävdes!

Humör: Väldigt bra efter en långhelg med kärleken och vackert väder.

Tanke: Att jag visst det kommer att hinna det jag borde. Måste bara skärpa mig lite.

Frukost: En knäcke med tonfisk och majonnäs, en hembakad skiva rågbröd med leverpastej och gurka, starkt assamte.

Bok: Marie Hermanssons Himmelsdalen, mycket bra som MH alltid är. Tänker lite grann på Marlen Haushofers Väggen (en favorit). Klaustrofobiskt i tysktalande natur, liksom.

Låt: Stardust med Nat King Cole. Så höstigt vacker och melankolisk. Heter ju också Höst i svensk översättning.

Hurra: För att det varit fantastiskt brittsommarväder (drygt tjugo grader, sol, vindstilla) i en dryg vecka. Det behövs något sådant innan man går in i mörkret.

Bu: För att vara ifrån M efter fyra lata lediga dagar tillsammans.

Längtan: Att få bli klar med mitt extraknäcksuppdrag!

Önskan: Att hinna jobba ordentligt och fokuserat resten av dagen idag.

Vilket jag ska försöka göra nu. Hej!