May we all have our hopes, or our will to try*

Idag hade jag kanske velat blåsa i tutor, ha en fånig pappershatt på huvudet och sjunga Auld Lang Syne, dansa i midnattsblå klänning och vara riktigt stjärnögd.

Istället sitter jag oinviterad och stel som en pinne i soffan och väntar på att det äntligen ska bli kväll så att jag kan gå och lägga mig.

Med Susan Hills rysare i handen.

Gott nytt år, vänner!

* från ABBAs moderna evergreen Happy New Year.

iPad? iDontgetit.

Jag försöker komma underfund med det här med iPadens storhet. Jag medger utan omsvep att jag inte har riktig koll på vad det är och vad den gör (trodde först att det bara var en läsplatta), men enligt en helsidesannons i min dagstidning (papper) kan man tydligen läsa den via en "app" i sin iPad. Då väcks frågan: varför? Själv föredrar jag naturligtvis (eftersom jag är en småborgerlig reaktionär när det gäller det mesta) att hålla och bläddra i en tidning i papper, men till och med jag läser en del tidningar på nätet. Men varför ska man göra det på en iPad och inte en vanlig lap top? Kanske är det bättre "bild", men då undrar jag hur bra en bild kan bli. Men å andra sidan tycker jag inte om tv-apparater med plasmaskärmar eftersom de är för skarpa, så jag har uppenbarligen varken koll eller smak när det gäller sådant här.

På iPaden kan man också läsa e-böcker och det får mig att tänka att det måste vara jobbigt att hålla i den där plattan. Den är ju rätt stor och man kan inte klämma ihop den och böja till den som man kan med en bok (i synnerhet en pocketbok). Det verkar så klumpigt! Möjligen kan det vara praktiskt på en resa när man vill ha massor av böcker med sig som tar litet plats.

Dessutom vill ju apple censurera tidningarna som vill kunna appas på iPaden. Vill man ha en censuerarad blaska, hur skarp bilden än är på skärmen?

Vad är egentligen skillnaden på en tunn och smidig bärbar dator och en iPad? Förutom att en laptop verkar mer praktiskt eftersom man kan ställa den ifrån sig och luta skärmen i ett passande läge och på så sätt slipper hålla i mackapären hela tiden.

Jag läste en artikel i Sydsvenskan igår om att man som iPad-användare är mindre benägen att delta i "samtalet" på nätet än när man använder en vanlig dator; att man blir passiviserad och utanför eftersom man läser i en "kokong". Hur menar artikelförfattaren?

Om någon vänlig själ kan förklara iPadens mysterium i enkla ordalag för mig skulle jag bli hemskt tacksam.

Präktig feelbad

På självaste julafton avslutade jag Midvinter (Rosamunde Pilcher) och tja. Vad kan man säga? Ganska trevlig, ganska underhållande, ganska stämningsfull. Men också ganska tråkig, förutsägbar och dessutom lite väl mysig och trevlig. Alla pusselbitar föll på plats så fint. Trist. Och jag retade mig på hur snabbt alla kom över sina sorger och bedrövelser. Hur enkelt allting verkar. Mannen vars hustru och dotter dör i en bilolycka har inom några veckor börjat leva med en annan kvinna - som han i och för sig har känt ett tag och alltid tyckt om, men ändå. Frånsett sorgearbetet så tar det ett tag att komma över en sådan chock det är att bli frånryckt sin familj. Och den förargliga Elfrida då! Lite galen och crazy, och alltid glad och varm och positiv och livgivande. Blä! Jag kräks på tanten.

Barnen i boken är så sjukt välartade och trevliga och kloka att jag misstänker att de i själva

verket lever dubbelliv som psykopatiska mobbare eller har en syrafabrik hemma i pastorns källare.

Alla är så förbannat trevliga, mysiga och uppriktiga. Förutom de onda kvinnorna då: Lucys mamma och mormor som bara tänker på sig själva, kläder och nöjen. Någon ond man finns inte i boken. Män är bra. Trygga och kloka även om det naturligtvis är kvinnorna som alltid vet bäst. Usch. Hela feelgood-köret har en unken eftersmak av feelbad.

Mrs Chippys sista expedition däremot, det är en trevlig liten roman. Den handlar om Shackletons resa med Endurance till Antarktis, allt ur skeppskattens perspektiv. Smart, allmänbildande och rart helt utan minsta försök till gullighet.

Från oss alla till er alla

Okej, jag vet att de som är uppvuxna med fler kanaler än två inte uppskattar Kalle Anka lika mycket som vi Hedenhösare, men själv älskar jag den här filmen. God jul!

Fasansfullt

Hur kan man avsky en bok som man tidigare varit helt kär i? undrade en god vän när jag berättade vad jag tyckte om Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan.

Jo. Låt mig förklara. Först blev jag som sagt helt förälskad även om jag tyckte att tvillingarna - de yngre - var riktigt läskiga. Små, tunna och anemiska som sparrisar som vuxit i mörkret. Självgoda och barnsliga som klär sig likadant fast de är tjugo. Men de andra personerna känns rätt trevliga, till och med den avlidna, tvillingarnas "moster". Hon börjar spöka i sin gamla lägenhet där tvillingarna numera bor och så far so good. Men vändpunkten för min förälskelse kom i och med det som händer med Dödens Lilla Kattunge. Plötsligt stod allting klart och jag såg på berättelsen ur ett annat perspektiv. Jag märkte med ens att ingen i romanen är särskilt empatisk - förutom den åldriga Jessica och hennes sympatiske man James - och alla tänker mest på sig själv och sitt eget bästa. Julias trångsynta och kvävande syn på sig själv och sin stackars tvillingsyster säger allt.

Robert får man inget riktigt grepp om, han är hal och ryggradslös som en amöba och visar starkt pedofila tendenser. Hans första tanke när han får syn på tvillingarna är "Vad unga de ser ut!" och tycker att de inte ser äldre ut än sexton. Ändå blir han kär i Valentina - en av tvillingarna - och hänger efter henne som en igel.

Och Martin, tvångsneurotikern på tredje våningen som blivit övergiven av sin älskade Marijke, börjar plötsligt hångla med Julia, den andra tvillingsyrran. Örk!

Spöket gör något så oförlåtligt och egoistiskt att man knappt kan fatta vad som händer och tvillingarnas mammors (som också är tvillingar) historia avslöjas och även de har betett sig otroligt själviskt och självgott och självtillräckligt.

Näe, fy vad de är otäcka. Kanske min känsla beror på att jag förväntade mig en helt annan sorts roman när jag började läsa. Lät mig vaggas till ro i feel-good-country. Romanen är jättebra, men jag tycker att personerna är vidrigt obehagliga. Å andra sidan är miljön med Highgate Cemetary underbar, så det väger upp lite grann. Och visst tänker jag köpa den på pocket i vår. Jag kanske måste läsa Tidsresenärens hustru ändå, bara för att få lite mer pejl på Audrey Niffenegger, hur hon skriver, hur hon menar. Vad hon egentligen vill säga med den här otäcka och otäckt bra romanen.

Winter flicks

Häromdagen skrev jag om ett knippe böcker som utspelar sig under den kalla årstiden och som alltid är trevliga att läsa eller läsa om när det är vinter. Idag tänkte jag lista några vinterfilmer. För ett par veckor sedan var en god vän och hälsade på och vi djupdök i jul- och vintersmaker och bakade mjuk pepparkaka med torkad frukt, pysslade ihop smällkarameller och såg på Under the Greenwood Tree (brrr, iskall vinter i Thomas Hardys kanske enda lyckliga roman?) och de sista avsnitten av The Vicar of Dibley (som utspelar sig just före jul) medan snön yrde utanför fönstren.

Några av de filmer som finns på min villa ha-lista är Misstänkt med Cher och Dennis Quaid. En riktigt bra thriller med frostiga vindrutor och andedräkt som står som kvastar ur skådespelarnas munnar och Cher har en snygg tweedkappa. Cher är också med i den underbara Mångalen. Vinter, snö, italiensk New York-familj, passionerad kärlek och inte minst Puccini! Till och med Nicolas Cage funkar.

En klassiker är ju Måndag hela veckan, Groundhog Day med Bill Murray. Där får man snö i massor och skrattar så man får träningsvärk dagen efter samt också här en dos Cher (I've got you, babe väcker Bill varje måndagmorgon han vaknar - och de är många). En annan lite småmysig film med jul, vinter och trevlig, galen och stor familj är Medan du sov med Sandra Bullock.

Dead Zone är inte särskilt mysig, men åh, så bra och spännande. Christopher Walken är lysande i rollen som mannen som vaknar efter flera år i koma med en synsk förmåga. Otäckt, rörande och spännande i en snöig miljö. Ett av filmhistoriens vidrigaste självmord finns med i den här rullen. Det inbegriper en sax och ett badkar, men mer säger jag inte. Tom Skerritt är sheriff.

Så över till Storbritannien. I Vintergästen spelar Emma Thompson mot sin mamma Phyllida Law i ett drama regisserat av Alan Rickman. Det är snö i massor och alla går omkring och fryser men ingen tar på mössa, vantar och halsduk och ännu mindre långkalsonger. Men det är en fantastiskt bra film.

En mysdeckare i vintermiljö är The Sittaford Mystery, Mördande seans, som är ett miss Marple-fall. Timothy Dalton, snöstorm, ett litet hotell och en miss Marple som lägger näsan i blöt mer än någonsin. Perfekt att brygga en stor kanna te, skära upp ett par skivor kaka och lägga filten över benen och knäppa på dvd:n en ledig eftermiddag i december.

Baby, it's cold outside!

Ah! Äntligen lördag. Vaknar tidigt, sätter fötterna på kalla trägolv och får igång brasan i kaminen och tassar sedan ut i snön och fyller på fåglarnas fröautomater. Till koltrastarna lägger jag mjuka päron skurna i bitar. Det hänger runt en fyra-fem stycken i min trädgård och eftersom jag vill att alla ska klara vintern och sjunga för mig i vår matar jag dem slaviskt. Rådjuren smyger alldeles intill huset och skrapar fram Vintergröna och andra städsegröna marktäckare som de mumsar i sig, stannar upp när de får syn på mig och sprätter sedan iväg några meter men fortsätter tugga medan de glor.

Själv går jag in igen och lägger mig i den fortfarande varma sängen och fortsätter läsa där jag somnade igår kväll. Själens osaliga längtan är bra. Riktigt bra. Jag älskar originaltiteln: Her fearful symmetry. I boken är det också vinter och som vanligt trivs jag med att läsa om den årstid jag själv för tillfället befinner sig i. Förra vintern läste jag andra vinterböcker: Winter's Bone (som blivit film) av Daniel Woodrell och Run av Ann Patchett, bland andra.

Under mitt liv som läsare har jag skaffat mig några favoriter när det gäller vinterböcker. En jag fastnade tidigt för är En ring av järn av Susan Cooper. I början av boken blir det ett otroligt snöoväder och stormen i kombination med det otäcka, ondskan som närmar sig, är oerhört skrämmande. Sedan finns det naturligtvis många stämningsskapande avsnitt i Maria Gripes Skugg-serie och Astrid Lindgrens Madicken. Jag plockar fortfarande fram Titta Madicken, det snöar ibland bara för att se på de underbara bilderna.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson är också, precis som titeln antyder, vintrig, isig. Och en av de bästa böcker jag har läst. Jenny Diski ger sig också ut på Polar-resa i På tunn is och i Den motvillige resenären beskriver hon kyla på ett sätt som saknar motstycke.

Och så en favorit, en rysare som fick håret att resa sig i nacken på mig när jag låg och läste den medan snön yrde utanför fönstret: Johan Theorins Nattfåk.

Och här är en liten film som också passar in i vintervädret. Enjoy!

Ruth regerar

Tiden flyger och jag har inte haft en enda lugn minut över för att skriva om mina böcker. Men nu sitter jag på jobbet och har det lugnt och skönt och har all tid i världen att tala om hur bra Tigerlily's Orchids var. Är. Ruth Rendell är en liten aning ojämn, åtminstone har hon varit det på senare år (damen i fråga är ju numera åttio år). Den senaste Wexford-deckaren, Monster in the Box, var något av en besvikelse i jämförelse med tidigare Wexford.

Tigerlily's Orchids kretsar kring ett hus i London och dem som bor där. Rendell är bra på att skildra besatthet, sexuellt begär och självbedrägeri och här finns det lite av varje. Det är en brokig blandning som bor i huset. Bland andra den snygge Stuart som inte kan gå förbi en spegel utan att se sig själv i den. Hans gifta älskarinna, också ohyggligt självupptagen och vars man visar sig vara våldsbenägen och hotar Stuart till livet. Olwen har druckit alkohol sedan barnsben och har som mål i livet att supa ihäl sig men hon har inte riktigt insett hur lång tid det kan ta. Så finns naturligtvis fastighetsskötaren som bor i källarvåningen och föredrar att smyga vid skolor och se på barnporr på datorn istället för att umgås med sin kurviga hustru. Det är ju bara bilder, resonerar han, det är inte på riktigt. Han är oerhört skickligt framställd och hans skräck för att bli upptäckt samtidigt som han intalar sig själv att han inte gjort något brottsligt ger mig gåshud. Mitt emot fastigheten bor den sysslolöse pensionären och änklingen Duncan som under en iskall vinter är oförskämt nöjd med att ha varmt i sitt hus. Han har inget annat att göra än att spana på sina grannar mitt emot och han får se ett och annat, kan man konstatera. När sommaren kommer och värmen med den är Duncan inte längre lika nöjd med sitt varma hus utan börjar misstänka att grannen - en äldre man och tre unga asiater som "keep them selves to them selves" - har något fuffens för sig. Och det har han/dem.
Och en morgon hittas Stuart mördad och alla härvor börjar nystas upp...


Igår började jag, trots en viss motvilja, på Själens osaliga längtan och tyckte genast om den. Andra bokläsare jag litar på har rekommenderat den varmt och dessutom tyckte jag väldigt mycket om The Night Bookmobile - särskilt knorren på slutet som jag verkligen inte hade väntat mig. Så jag ger Niffenegger en chans.

Det tror jag att jag gör rätt i.

bild lånad från fishwithoutabicycle

Farväl till en god vän

Så läste jag då sista kapitlen av The Distant Hours igår kväll och det var faktiskt så rörande att jag grät en skvätt. Dels är det ju faktiskt lite högtidligt att avsluta en bok man tycker så mycket om och som man hållit på med ett par veckor - det är ju en god vän! - dels var det faktiskt ett väldigt fint slut. Utan att vara sentimentalt på något sätt. Tårarna kom sig av att jag är en aning överkänslig ibland och har lätt för att gråta överhuvudtaget.

Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.

Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.

The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!

Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av

Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.

Love is in the air...

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.

No dawn, no dusk, november

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

*

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!

Thomas Hood

Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut

tyckte jag det var så tragiskt

med de nakna träden.

Nu

ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

Tolv dagar kvar...

Boken som stämningsskapare och snuttefilt

Även om jag i vanliga fall inte precis är något fan av Mats Gellerfeldt, så tyckte jag mycket om den här artikeln han skrivit om Sherlock Holmes i Svenskan. Jag blev till och med lite rörd när han skriver hur han som liten ordnade det för sig när han skulle läsa:

Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret.

Inte alls långt från mina egna upplevelser, inte bara med Conan Doyle, utan också exempelvis Maria Lang, C S Lewis, Susan Cooper, J R R Tolkien för att inte tala om Lotta-böckerna. Också i vuxen ålder älskar jag det där, att ta fram en bok, sätta mig på en skön plats och duka fram en kanna te och kakor eller läskande citronlemonad om det nu är på en filt ute i solen jag ämnar parkera mig. Inte sällan är det också omläsningar det gäller. När man vet att det kommer att bli mysigt, vet vilka känslor som kommer att infinna sig.

Jag gör det fortfarande. När sommaren nalkas plockar jag till exempel ofta fram Tordyveln flyger i skymningen (inger ofelbart en sommarlovskänsla, men då måste man ha leverpastej och andra goda pålägg hemma eftersom en av de bästa scenerna i boken utspelar sig hemma hos prästen Lindroth där han serverar smarriga mackor som får det att vattnas i munnen på läsaren) och när hösten kommer läser jag gärna om Jane Eyre. Inledningskapitlet i vilket Jane sitter i fönstersmygen och läser bakom gardinen (varför gillar man att läsa om andra som läser? Rena metaporren!) medan regnet smattrar mot rutan känns lika mysigt (men bara just i början, ett par sidor längre in är det inte precis mysigt...) som Gellerfeldts Holmes-upplevelse.

Det är verkligen fantastiskt. Böcker kan faktiskt ge vilken upplevelse som helst: de kan vända helt upp och ner på ens världsbild, välta världen, underhålla, skrämmas eller få en att skratta men de kan också agera snuttefilt för den trygghetstörstande. Det är bara att välja.

En alldeles egen bokbuss

Tänk att kliva in i en sådan här bokbuss, som rymmer allt man någonsin läst i hela sitt liv. Audrey Niffenegger har skrivit och ritat en serie bilder som bygger på just denna idé och de publicerades i the Guardian innan de blev boken The Night Book Mobile. Tydligen har hon gjort fler bilderböcker/seriealbum, bland annat ett som heter The Three Incestuous Sisters. Underbart sjuk titel, tycker jag. Jag har faktiskt inte läst något av Audrey Niffenegger, för varje gång jag läst om hennes böcker har jag bara tyckt att det hela låter fånigt. Resa i tiden? Näe. Spöken? Äh.

Men jag ska i alla fall börja med boken om bokbussen, sedan får vi se.

Här kan man läsa lite mer om Niffeneggers serieböcker.

BBC Drama. Need I say more?

Snubblade just in på BBC Dramas hemsida och såg en lista på kommande serier. Och till min enorma glädje ser jag Crimson Petal and the White bland titlarna! Wow! BBC kommer naturligtvis att förvalta sitt uppdrag på bästa sätt och förhoppningsvis kommer också en stackars svältfödd Svt-tittare att få ta del av underverket så småningom. Gillian Anderson kommer att spela bordellmamma och min all-time-favorite Richard E Grant spelar mrs Rackhams knepige läkare. Sugar spelas av Romola Garai, som jag måste erkänna är ett för mig okänt namn och ansikte.

BBC kommer också att göra tre nya timslånga avsnitt av Upstairs, Downstairs med Jean Marsh.

Tänk, vad de kan. Britterna.

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...

Creepy

Ooops, tiden går snabbt och jag hinner bara inte skriva ner alla inlägg jag formulerar i huvudet. Men här kommer några osorterade tankar som kanske egentligen bara borde ha glömts bort. För kanske är det bara jag som tycker att Håkan Hellström ser riktigt j-a creepy ut i långt hår? Jag tycker ju att han såg läskig ut i kort hår också, men nu ser han bara ut som ett stort barn från sjuttiotalet. Det vill säga Vilse i Vilse i pannkakan. Men konstigt nog är Staffan Westerberg inte alls läskig.

På tal om creepy finns det fler som liknar varandra. Det är något speciellt med blonderade/vithåriga män som vill ta lagen i egna händer. Eller hur?

Men nu något helt annat. Andrew Taylors Nattvandraren är fullkomligt lysande. Huvudpersonen Holdsworth är en lågmäld man som drabbats av en rad olyckligheter (hustru och son drunknar, hans buisness går omkull, han förlorar sitt hem och allt annat han har) men får ett erbjudande han inte kan tacka nej till - vad har han att förlora? En förmögen änka ger honom i uppdrag att bota hennes ende son som blivit mer eller mindre galen och hävdar att han ser spöket av en nyligen drunknad dam (det är många drunkningar i romanen), detta på grund av att Holdsworth gjort en liten skrift flera år tidigare där han avfärdar all slags spiritualism och andars och spökens existens. Han beger sig till Cambridge, där änkan och hennes son befinner sig och stöter genast på patrull. Underligheter och hemligheter försiggår precis överallt och ett märkligt sällskap som ägnar sig åt jungfruoffer verkar vara navet i mysteriet.

Miljöer, människor, dofter, stank och kroppsodörer är oerhört skickligt beskrivna och man får verkligen känslan av sent 1700-tal i en smutsig, myllrande stad. Aldrig tidigare har jag läst sådana lysande skildringar av bakfylla, till exempel. Det är inte precis någon actionspäckad historia, men det är spännande, åh så spännande.

Och ändå är jag bara halvvägs genom boken.

Rosaskimrande i oktobermörkret

Titta vad jag fick igår! Bara så där, liksom. En rosaskimrande diktbok med sidenband och rosenknopp. Fantastiskt fint av en storfavorit; Emily Dickinson.

Tack snälla E.

Spöken och spökhistorier

Har just börjat komma in i Andrew Taylors Nattvandraren och är inte helt förtjust i tiden den utspelar sig i; 1780-talet, men platserna och atmosfären är det inget fel på (London och Cambridge, spöklik). Helena har skrivit en rapport om den och att försöka överträffa den skulle bara vara dumt, så läs hennes inlägg här istället (okej, jag erkänner att jag är en aning lat också). Taylor har skrivt flera romaner tidigare men den enda jag läst är den näst senaste, Det blödande hjärtat, som också utspelar sig i London men på 1930-talet. Den var ruskigt bra och därför tänker jag fortsätta läsa Taylor och när tid giver också läsa mig bakåt. Den amerikanske pojken fick visst urbra recensioner.

Är det förresten fler än jag som har en lång lista med böcker som ni tänker läsa när ni blir pensionärer (det vill säga får tid, eller rättare sagt, tror att man får tid)? Andrew Taylors romaner finns på min, liksom Palmemordstrilogin av Leif G W Persson. Alla fem-böckerna och ett par Thomas Mann finns där också. Och dessutom har jag tänkt skaffa hund när jag blir pensionär, hur ska jag hinna?

Hur som helst. Jag varvar Taylor med lite annat. Härom dagen var det en tuff liten kille som lånade Onkel Montagues spökhistorier på bibblan och jag blev genast lite sugen på den och gick för att leta upp ett annat ex. Det är just det slags barnbok jag gillar väldigt mycket, lite typ Spiderwick, brittisk barnbokstraditions ande svävar över den och det finns fina detaljerade teckningar i den.

Och så läser jag Sofia Olssons superba seriealbum Hetero i Hägersten. My God, så bra och roligt! Hon sätter verkligen huvudet på spiken, hittar en knorr på allt och tecknar dessutom bra - till skillnad från många tecknare som prisas hit och dit. Men eftersom jag är en, om än inte åldersmässigt (än) så, mental pensionär är mitt favoritseriealbum Medelålders plus (jag vet, visst är det tragiskt/pinsamt/patetiskt? Men det är å andra sidan ganska trevligt att både identifiera sig både med trettioåriga medelklassakademiker som flyttar runt i andrahandslägenheter och med nyblivna pensionärer. Och spökrädda pojkar). Album numro två har nyligen kommit ut, och ett reserverat ex finnes snart att hämta på bibblan.

Andrew Taylor - Nattvandraren

Chris Priestley - Onkel Montagues spökhistorier

Sofia Olsson - Hetero i Hägersten

Sven-Bertil Bärnarp - Medelålders plus

Early bird

Imorse vaknade jag till min lycka arla i morgonstund (jo, faktiskt och nu ska ni får höra varför jag såg det som lyckosamt) och det betydde att jag, utan att stressa eller ha dåligt samvete för att jag borde göra något annat, kunde ligga och läsa i en dryg timme. Started early, took my dog är det slags bok man inte vill sluta läsa utan bara fortsätta, fortsätta... Som ju Kate Atkinsons romaner brukar vara.

Jag hoppas verkligen att BBC Ones filmatisering av Case Histories kommer att visas på svensk tv. Jag tror att Jason Isaacs kommer att bli en utmärkt Jackson Brodie. Med en bra roman som grund, bra skådespelare och BBC One Drama involverade kan det bara inte gå fel. Undrar vem som kommer att spela Julia?

What a mäss!

Inte vet jag riktigt varför jag släpade med mig kameran till bokmässan i torsdags, men en bild fick jag taget i alla fall. Livlig bebis framför en snurra fylld med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann utgör en ganska skön kontrast.

Mässan var ju som den brukar vara, syrefattig, trång, högljudd och tröttande för fötterna. Jag tyckte att det var ovanligt lite böcker, faktiskt. Och varken Btj eller Gudrun Sjödén var där, vilket var synd för jag har fått en del antydningar på jobbet om att jag kanske borde söka upp den sistnämnda för att lära mig hur man bör se ut som bibliotekarie. Detta med anledning av att en låntagare häromdagen klev fram till informationsdisken där jag satt och frågade om jag jobbade där. När jag sa ja och satte upp en frågande min fortsatte hon, med en gest mot mina kläder att "men du ser så vanlig ut!" Ja ja, tids nog kanske jag kommer att se ut som en riktig bibliotekarie. Kanske det tar sin början när jag skaffar glasögon (för det klart att en riktig bibliotekarie har brillor, vi läser ju så mycket och då sliter man ju ut ögonen...). Tyvärr lär det dröja ett tag till, eftersom jag fortfarande har väldigt bra syn, min medelålder till trots...

Anyhoo. Jan Guillou var så klart där, Alexandra Pascalidou hade fuchsiarosa klänning på sig om uti fall att någon inte skulle se henne, Martina Haag hade skojat till det och bar ett diadem i plast, Maja Lundgren var oerhört ostrukturerad och verkade vimsig på sitt kortseminarium och rafsade sig i håret hela tiden (byt schampo, Maja, så slutar det nog klia!), Sötnosen Björn Hellberg stod hjärtslitande ensam vid ett bord med en hög böcker, redo att signera (fast han såg inte ledsen ut för det) - kort sagt: allt var som det brukar. Det enda nya var att det fanns oroväckande många besökare som drog omkring på en så kallad dramatenväska på hjul, antagligen för att spara ryggen och slippa släpa runt på tunga kassar. Men hur smart är det? Titt som tätt höll jag på att dratta på näsan för att det kom en förbannad väska på hjul farande mitt framför mig, och det var jag knappast ensam om. Hur ego får man lov att bli? Bär dina böcker själv! Kunskap är en lätt börda, minns det!

På kvällarna läser jag Nick Hornby och jag fullkomligt älskar Juliet, naked! Det kan vara en av Hornbys bästa och jag ser fram emot upplösningen. Det är helt underbart att läsa om hur kvinnan i paret utan att veta varför retar sig på sin man och hur irriterad han är på henne, i synnerhet när hon kommer in på hans domäner: musik. Allt detta outtalade och oluftade och förträngda som finns i hyfsat långa förhållanden som till slut bara måste komma fram på ett eller annat sätt och skapa något slags förändring. Me love!

Med andra ögat har jag börjat läsa Started Early, Took My Dog. Att säga att jag älskar Kate Atkinson och att hon är den förmodligen mest begåvade och coola författare - ever! - är väl överflödigt?

Höstligt bokbad

Ajajaj, ojojoj, vad det dräller in nya böcker nu när hösten (jo, jag erkänner faktiskt att hösten gjort sitt intåg, inte ens jag kan vidhålla att det är sensommar när stormarna vräker regn och hagel mot fönstren) gjort entré. På gott och ont! Jag som reserverat allt som intresserat mig i god tid, får nya titlar varje vecka och det är ju kul, men hur katten ska jag hinna läsa allt jag skulle vilja läsa?

Jag läste en fjärdedel av Leif G W Perssons Den döende detektiven och jag gillade den ganska mycket, men den var inte tillräckligt driven och spännande för att hålla mig kvar när jag lockades av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen. Jag hade inte läst G W förut men vande mig snabbt vid hans något korthuggna och grammatiskt ofullständiga prosa. Jag förstår vad han vill säga, vilken känsla han vill framkalla. Det funkar. Men ändå. Jag lämnar honom därhän tills jag har mer tid att ägna åt honom och inte stressas av att andra låntagare står på kö. Jag köper nog boken i pocket till sommaren och läser klart den då i lugn och ro.

Edelfeldt har jag alltid gillat, framför allt när jag var yngre, men den här korta romanen vet jag inte riktigt varför hon lämnade in till förlaget. Vad säger den? Vart vill hon komma? Vad var hennes idé? Vad problematiserar den egentligen? Inte en bråkdel av vad hon avsåg från början, tror jag. Två män som vuxit upp i en frireligiös miljö tar helt olika vägar i livet, och möts många år senare. Den ena har frigjort sig från skulden och talet om demoner och djävulen, medan den andre är fast i den frireligiösa (begrepps)världen och plågas av ångest, vredesutbrott och mardrömmar. Det är så förenklat att jag börjar misstänka att det inte alls är Edelfeldt som skrivit berättelsen utan någon annan, yngre förmåga. Typ en gymnasietjej som gillar Inger Edelfeldt ... Jag uppfattar romanen som klichéfylld medett banalt persongalleri, förutsägbara problem och lösningar, och slutet är snudd på pinsamt. Jag hade betydligt större förväntningar på Samtal med djävulen och känner mig riktigt snuvad på konfekten.

Som väl är har jag nästa roman redo att dyka ner i; Juliet, naked av Nick Hornby. Han är ganska ojämn, men den här verkar lovande och duger inte den har min efterlängtade fortsättning på Jackson Brodies äventyr kommit och avhämtas på min arbetsplats på måndag.

För övrigt längtar jag efter att se Keira Knightley i Never let me go.

Bright young things

Under de glada åren 1979-80 följde jag en lysande (tyckte jag då och jag har tyvärr inte sett den igen efter det) serie som hette Shoestring med Trevor Eve i huvudrollen som Eddie Shoestring, private eye; privatdeckare. Han var oerhört charmig och sympatisk på samma nivå som John Nettles i Bergerac, den ever så blåögde (bokstavligt alltså) poliskomissarien på Jersey.

De senaste somrarna när avsnitten i Morden i Midsomer, med samme John Nettles, blivit oengagerande och oengagerade, har jag till min lycka fått en annan tv-serie att glädjas åt om sommarkvällarna; Waking the Dead, det vill säga Mördare okänd - med the one and only Trevor Eve.

Kan man av detta dra slutsatsen att Trevor Eve dragit det längsta strået? Tja... han är nog något vassare som skådespelare och hans serie är onekligen betydligt bättre än Midsomer, men å andra sidan har nog John Nettles tjänat en större hacka under åren som Barnaby.

Personligen är jag dock glad för att jag inte behöver välja, utan kan kolla in båda två - gärna som bright young things i Bergerac respektive Shoestring.

Waving, not drowning

Jag hade just börjat komma in i den snygga Slutet på mr Y närmin reservation på ThereseBohmans Den drunknade pep till i mobilen. Vad göra? Klart jag tar itu med min fellow prerafaelitanhängare och fortsätter med Scarlett Thomas senare.

Jag gillar den från första sekund, från första stavelse. Som jag visste att jag skulle göra. Jag älskar anspelningarna på andra

litterära verk, Ofelia-temat, vatten, slingrande näckrosstammar/ålar i det dygula sjövattnet, blommiga klänningar, trädgårdens och växthusens frodighet, den tunna hinnan mellan obehag och lust, tvång och passion. Till och med huvudpersonens namn är vattnigt; Marina, medan systern heter Stella och rör sig i en helt annan sfär. Allting blir till en skimrande väv i en tidsanda jag tycker oerhört mycket om.

Jag har bara påbörjat romanen och ser fram emot de kvällar jag ska tillbringa med Den drunknade.

Missa inte Therese fina blogg.

Ulvens arvtagare

My God, vilken bra avslutning på säsongens Sommar-program det blev! Jag har bara lyssnat mycket sporadiskt och fragmentariskt på sommarens sändningar i år eftersom inga av pratarna har lockat mig. Istället har jag läst vartenda ord i Lars Ulvenstams Ulvens sommar där alla hans sommarprat samlats (ungefär tjugo stycken) och blivit mer och mer förälskad i honom. Ulven är kung.

Men igår kväll satte jag på radion lagom till smhi:s land- och sjöväderrapport tio i tio och efter nyheterna satte Niklas Rådström igång med sitt avslutande Sommarprat. Jag hade egentligen tänkt stänga av och läsa istället, men fann mig liggandes, lyssnande, andäktigt och uppmärksamt och blev lika berörd som av Ulvens gamla program. För utan omsvep måste jag säga att Rådströms program var precis lika värdigt och bra, rörande och intressant och kanske framföra allt tankeväckande som mästarens. Vid flera tillfällen fick jag gråten i halsen och nickade och log för mig själv - och Niklas - där jag låg i sängen och såg månen stiga över björkdungen i hagen utanför.

Missade ni programmet kan ni gå in på SR:s hemsida och lyssna på det på webradio. Där kan ni för övrigt också lyssna på alla Sommarprogram som sänts sedan -99.

Är inte radio underbart, så säg?

Glädjebesked

Fick mail från Adlibris att Kate Atkinsons nya roman Started Early, Took My Dog finns att beställa. Men inte nog med det. Första delen i serien, Case Histories (De vilseförda) filmatiseras av BBC1 och vem som ska spela Jackson får ni reda på om ni klickar här.

Boklig vederkvickelse

Minette Walters Dödlig list (Fox Evil) var lika bra rakt igenom; en av hennes bästa skulle jag vilja påstå. Efter den hade jag tänkt ta itu med den franska författarduon Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och det gjorde jag också. I tre kapitel kämpade jag - hårt. Sedan gick det bara inte mer. Jag blev alldeles sjösjuk av hur de olika personerna fokaliserades (det hoppas friskt mellan olika huvudpersoner, ibland i samma mening, lite grann som Mons Kallentoft gör), jag klarade helt enkelt inte av det. Och den krystat klämkäcka tonen, som en illa dold - och sämre utfört - stöld från Carina Burmans böcker om Euthanasia. Jag lade ifrån mig boken och letade sedan igenom högen på nattduksbordet. Bergens döttrar? Njae, inte just nu. Peter Robinson? Njae, jag har ju just läst en brittisk deckare. Istället plockade jag fram Lars Ulvenstams Ulvens sommar, som jag har haft liggande sedan början av sommaren då jag slukade första halvan. Nu fortsatte jag med andra halvan och ack vilken vila, och samtidigt vilken vederkvickelse, att läsa något så proppat med substans och visdom. Lars Ulvenstam funderingar rör sig kring återkommande temata varje sommar. Det är hur människor levde förr: hur tillvaron och världen och dess villkor förändrats så oerhört under 1900-talets senare hälft; det är det svindlande universum och det är döden. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren alltid sa när hon ringde upp sin syster (bara för att få den biten avklarad, liksom). Han älskar sin kolonilott, han älskar sin Lena och han sitter i sin minnesberså och betraktar trädgårdens och livets förunderligheter och krumbukter.

I vår ungdom tror vi att händelserna som spelade en roll i vårt liv kommer att anmäla sig med pukor och trumpeter. Men när vi på ålderdomen ser tillbaka, visar det sig att de stora grejerna trängde sig in helt still, nästan obemärkt som genom en bakdörr, att våra största erfarenheter faktiskt skedde i våra stillsammaste ögonblick, att det är just i den skenbara overksamhetens timma som vår själ arbetar.

Nu är emellertid min älskade Ulv också utläst och jag har tre alternativ att välja mellan.

Maria Lang - Svar till ensam Eva

Jenny Berthelius - ... Kom ljuva krusmynta

Frans G Bengtsson - Tankar i gröngräset

Ack, ljuva dilemma, eller kanske snarare trilemma...

Minette och jag

På nittiotalet läste jag alla Minette Walters deckare som kom ut, och tyckte väldigt mycket om dem, men efter Bränningen tappade jag på något sätt bort henne. Några år senare läste jag Eldstungor som var riktigt usel och räknade bort henne helt i flera år. Tills nu. Förra året läste jag Misstanken - som var skaplig, och i år har jag läst Kameleontens skugga och nu håller jag på med Dödlig list och den är faktiskt superbra! Stunden med Minette före det är dags att släcka på kvällen är ofta dagens höjdpunkt!

Okej, det säger antagligen mer om min torftiga tillvaro än om Minette Walters litterära kvalitet, men det bjuder jag på.

I write like...

I write like
Kurt Vonnegut

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

... och det hade jag banne mig ingen aning om. Måste genast läsa något av karln. Han måtte vara riktigt bra...

Kate-mania

Hurra! Bara en månad kvar tills Kate Atkinsons nya släpps! Started Early, Took My Dog är den fjärde romanen om Jackson och den kommer den 19 augusti. Här kan du läsa lite mer.

Uppfriskande

Svalkande, flippat, lysande.

Bosch!

Nej, känner jag när jag läst ut Lilla stjärna. Vilket trams. Vad är poängen? Att påtala hur alienerade tonårsflickor kan känna sig? Vilka ytterligheter det kan ta? Eller ska man bli rädd? För min del tycker jag att det mest av allt är ett tämligen ansträngt försök att skrämmas genom att kombinera unga flickor med mardrömsvapen som borrmaskiner och hammare. Tjafs! Bosch(sic!)! Och ABBA? Vad har de med det hela att göra?

Skräckblandad förtjusning. Tror jag.

Läser Lilla stjärna och det går liksom av sig självt att läsa John Ajvide Lindqvist, på något sätt. Det är enkelt, motståndslöst, även om en del ordval, metaforer och formuleringar känns tröga och uttänkta; kämpade med. Visst är den bra, men jag har lite svårt att köpa den rätt av. Inte en enda i hela persongalleriet känns särskilt trovärdig eller verklig, men eftersom det kanske heller inte är meningen så försöker jag att komma över det. Igår kväll nådde jag fram till den första splatterscenen i källaren med Liten i mitten, men särskilt otäckt var det knappast. Jag låg under det tunna sommartäcket och skakade, fast mer av skratt än av skräck. Det blir lite för mycket med håriga skallbitar och otäcka verktyg, liksom. Fast jag gillar det, även om effekterna är lite väl sökta och förutsägbara ibland.
Men Ajvide Lindqvist har onekligen hittat, eller kanske snarare skapat, en alldeles egen nisch och det ska han ha en eloge för, även om han inte är någon favorit i min bok (sic!). Fast att ligga i hängmattan i skuggan och lojt inmundiga Lilla stjärna är en helt okej sommarsyssla. Om jag bara kunde låta bli att nynna Madonnas Little Star, hela tiden...

There are all kinds

Tillbaka på jobbet efter semestern får man en smärre chock av vissa låntagarnas pretentioner. En kvinna ringde igår från en förskola. En bok hade kommit bort, de kunde absolut inte hitta den och de hade fått en räkning. Men måste de verkligen betala för boken? undrade kvinnan. De hade sluppit förut när böcker kommit bort. Det är ju så svårt att hålla reda på alla böcker på en förskola, menade hon. "Eeh ... jo, det förstår jag, men man måste ju lämna tillbaka de böcker man lånar, annars blir man ersättningsskyldig. Det är så det brukar fungera på bibliotek", sa jag och hörde i luren hur hon surnade till.

En annan kvinna skulle åka på semester och kom med famnen full av relativt nyutkomna böcker. "Kan jag få dem på sommarlån?" undrade hon. "Vi har egentligen inte sommarlån, men jag kan ge dig sex veckors lånetid istället för fyra", svarade jag. "Jaha. Kan jag inte få ha dem till den 30 augusti?" "Nej, det blir ju två månader", sa jag. "Men till den 27, då?" Suck. "Du kan ju alltid ringa och låna om dem när lånetiden närmar sig sitt slut" föreslog jag. Kvinnan stirrade på mig. "Men jag ska ju på semester!" utbrast hon som om jag var helt galen som trodde att hon skulle ha tillgång till telefon under sin ledighet på två månader. Oh, well. Tanten fick sex veckors lånetid.

Men allt är så klart inte elände på bibblan - långt ifrån - för naturligtvis finns det ljuspunkter i det sommarsvettiga mörkret. Till exempel en flicka på elva-tolv år som igår kom med en gammal bok från sin farmor och ville ha fortsättningen. Vilken boken var? Gårdarna runt sjön av Anna Sparre*. Är det inte helt underbart? Hon hade varit hos sin farmor vid havet och inventerat dennas bokhylla och fastnat i den här gamla bygderomanen och kunde nu inte få nog. Hon gick hem med ett lyckligt leende och famnen full av Sparre-romaner. Det finns hopp, också för den yngsta generationen.

Min egen sommarläsning går i ett behagligt långsamt tempo. Varje kväll öppnar jag boken men det är inte säkert att jag orkar läsa ett ord innan ögonen faller ihop. Minette Walters skriver ibland väldigt bra, och hittills är Kameleontens skugga riktigt bra och välskriven. För övrigt njuter jag av sol, värme och lata dagar - de jag inte jobbar - på filt i gräset med bok över näsan.

*Birgit Sparre menar jag förstås.

Allmän serviceinrättning

Läser hos Arga bibliotekstanten hur folk (ja, man måste få generalisera ibland) tycker att biblioteket ska stå till tjänst med precis allt och vara ett slags allmän serviceinrättning. Häromdagen kom en jeppe som tillhör något slags flummig djurvänlig rörelse i stan in och lämnade en bunt affischer och broschyrer. "Ni kan väl sätta upp ett par av de här", bad han. Visst, men resten då? Jo, dem skulle en annan djurvän komma och hämta om ett par dagar. Jag såg frågande på honom, men han missuppfattade min undrande min. "Ja, hon heter NN", förklarade han.

Visst, lämna bara in era grejer på bibblan så överlämnar vi dem åt era kompisar. Vi har ju inget annat att göra och har förstås massor av plats där bakom disken åt era pinaler som ni själva inte pallar leverera.

Igår kom en kvinna med beskäftig min in och frågade om vi hade polletter till toaletterna som finns utanför. Det är inte bibliotekets toaletter utan en allmän bekvämlighetsinrättning som hör till kulturhuset, vilken alla kan använda mot att de stoppar in två kronor. "Ja visst, har vi det. Fungerar inte toaletterna?" frågade jag. "Jo, det hoppas jag. Ger ni inte biblioteksbesökarna polletter? Det gör ju kaféet här intill?" undrade kvinnan. "Nej, vi ger inte låntagarna polletter" svarade jag. "Men ... har biblioteket inte skyldighet att tillhandahålla en toalett?" "Nej", sa jag och log milt och j-igt nöjt.

För varför skulle just bibblan se till att deras kiss- eller ännu värre-nödiga besökare ska spara in hela två spänn? Vi har en toalett inne på barnavdelningen - för barn - men annars räknar vi faktiskt med att vuxna människor kan punga ut med den ofantliga summan två kronor eller knipa ihop tills de kommer hem. Kvinnan snörpte ihop munnen, fnös och vände på klacken och skyndade iväg ut ur bibblan, skitsur.

Det är inte lätt att hålla reda på alla snygga danskar

Satt på jobbet, lite sysslolös och sur för att jag inte kunde vara ute i solen istället (därav gnäll på petitesser), och kollade i senaste reklambladet från Science Fiction Bokhandeln. Jag förfasades först över en bild på Bella och Edward från Twilight, där han håller henne i famnen, hon lutar sig bakåt och skulle förlora balansen ifall han inte höll henne, han har blicken fäst på hennes uppåtvända hals medan hon har blicken i fjärran och ser allmänt avstängd och blasé ut.
Vilken j-a tråkig bild av ung, passionerad kärlek.


Vidare förfasades jag av hur dåligt folk som har som arbete att skriva skriver. Hör här vad det står om en dvd med Vägen (dock inte i katalogen utan på SF Bokhandelns hemsida): "Världen är i stort sett död efter en trolig klimatkollaps". Vad menas? Är en klimatkollaps trolig? Är skribenten miljöexpert? Klimatexpert? Eller menade han/hon kanske att världen i Vägen i stort sett är död, troligen efter en klimatkollaps?

Jodå, svenska språket kan minsann vara lite knepigt ibland. Var man placerar orden i meningen får olika betydelse i slutänden, nämligen. Vad får de lära sig i skolan nuförtiden?
(Därmed inte sagt att min egen grammatik är felfri - men så får jag inte betalt för att uttrycka mig i skrift heller.)
Fast roligast i SF Bokhandelns katalog var att det står så här - också i texten som rör Vägen:
"Mads Mikkelsen är mycket bra som fadern". Ha ha ha! Dansk som dansk, eller?

Reaktionära jag blickar bakåt. Och suckar djupt...

Jag har ingen vidare tid och ingen vidare lust att skriva här, så det blir sparsmakat och sporadiskt framöver.

Detta regniga juni ser jag på House of Eliott på dvd och häpnar över hur bra det är. När det gick på tv tittade jag bara då och då på det, men eftersom jag alltid älskat tjugotalskläder tyckte jag väldigt mycket om den. Tjugotalet och fyrtiotalet har ända sedan jag var barn fört en tyst kamp inom mig och jag har alltid haft svårt att bestämma mig för vilket årtionde som är snyggast - modemässigt alltså. Jag har kommit fram till att kläder från tjugo- och trettiotalen är mer eleganta än fyrtiotalets, men ändå föredrar jag nog fyrtiotalsstilen. Jag gillar midja, lite axlar och klumpiga skor. Och frisyrerna. Jag trivs inte i shinglat eller bobbat hår. Not my style at all. Men de där klockhattarna man hade på tjugotalet...

Åh, vad underbara de är! När jag gick i nian sydde jag klänningar med nedhasad midja. Jag minns en som jag till och med satte dragsko på höften på. Det var väl inte helt lyckat eftersom den var i lite stel, men tunn, bomull, men ändå. Jag var helt ensam om det.

Sedan har vi ju tiotalet med höga kragar, spetsblusar, breda skärp, kamébroscher och de där smala, eleganta kjolarna... Suck. Och vad har vi nu? Leggings i jeanstyg (the horror!), converse och tunikor i billiga, sladdriga tyger. Man kan bara förfasa sig och känna förståelse för Jean Marsh, en av upphovskvinnorna till favoriten Upstairs, Downstairs (Herrskap och tjänstefolk), som också ligger bakom House of Eliott, och hennes fascination för svunna tider. Vad kan man säga? Kvinnan är ett geni.

Första säsongen av Huset Eliott är avklarad och den andra ligger och väntar. En box med fyra filmatiseringar av Minette Walters kriminalromaner ligger också nyinköpt på min hylla. Dvd-boxar är perfekt när det regnar och man bara vill gå i ide tills det blir sol och varmt igen.

Vad gäller läsning, så är den en ren regrediering för mig just nu. Efter Ulvenstam och Thorvall är det Mary Wesley som ligger på nattduksbordet och ett par Lotta-böcker har också slunkit ner. Det är mycket troligt att Maria Gripe kommer attDet är således inget nytt och spännande som jag tar itu med, utan bara ren tröst, nostalgi och mys som gäller, därav (det naturligtvis felaktiga) användandet av termen regrediering. Min intellektuella utveckling går knappast framåt just nu.

Men det känns helt okej och framför allt mycket lämpligt. Jag jobbar i trädgården, slappar och samlar krafter inför den mörka årstiden och höstens boksläpp.

Tidlöst kloka tankar i juni

Jag ligger på en filt i solen och latar mig, njuter och läser. Det är ömsom Lars Ulvenstams Ulvens sommar, där alla hans Sommarprogram finns med, ömsom Kerstin Thorvalls Tala mer om det, som är en samling krönikor från sjuttiotalet. Inga romaner. Jag har försökt. Lånade hem Sadie Jones Små krig och Anne Tylers Ett amatöräktenskap, men jag har inte ens öppnat dem. Det får bli senare i sommar. I Kerstin Thorvalls bok hittade jag den här fina krönikan som passar så fint nu när pionerna knoppas.

Pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare. En morgon när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion - eller om bladen

smög sig ut. Men nu är de här. De är rent och klart skära och jag vet ingen färg som är så lätt, så svävande som de just utslagna pionernas. Det är som att se på ett poem. Eller den rodnande hjältinnan ur en roman för länge sedan. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper.

Mot denna ömtåliga skönhet verkar bladen nästan oanständigt livskraftiga. De tränger sig på, de vältrar sig över blommorna i obändig virilitet. Men de unga skönheterna är förvånansvärt starka. De lyfter triumferande sina huvuden och blir ännu mer lysande. Samtidigt slår de ut bladen lite mer, går ifrån ungflicksstadiet in i sin fulla blomning. Hisnande vackra och mycket medvetna om det. Doften de sänder ut är söt och sövande. Färgen är hela tiden ren och fulländad. Kanske är det bladens mörka gröna, som ger skimret omkring blommorna. Kontrasten mellan ljus och mörker.

Gradvis blir nu blommorna större, ännu mer utmanande. De riktigt skriker ut: "Titta på mig då! Se så vacker jag är."

Men redan nästa morgon kan de ha gått över gränsen. Öppnat sig en aning för mycket. Så att man ser att längst inne i det skära är de honungsgula. Bladen börjar se lite slarviga ut. Som en vacker klänning när den dansat hela natten.

Och nu när blomman avslöjar sin innersta hemlighet, är det som om den skulle tappa alla sin stolthet. Den fläker upp sig för alla som vill se den. Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet. Och var och en kan se att undergången är nära.

Pionernas slut är smutsigt och skamlöst.

De underbara skära bladen ligger brunfläckade på marken. I stora, skräpiga drivor som man sparkar undan med fötterna.

Ingen blomma är som pionen. Ingen blomma lever lika intensivt, överdådigt och utmanande. Ingen är så laddad med erotik och öppen sexualitet.

Pionerna gör mig andfådd och upphetsad. Jag vill ha dem i stora bunkar överallt och bli berusad av doften.

Jag har skrivit en dikt om att jag skulle vilja vara en skär pion. Och våga leva lika storslaget, kompromisslöst och oblygt. Utan rädsla för sönderfallet och döden.

Så kan jag längta till pionerna. Samtidigt som jag är skrämd av dem. För just det jag älskar hos dem.

Annat är det med pelargoniorna, de som står i långa rader i mitt köksfönster och blommar från april till oktober.

Hos pelargoniorna finns ingenting skrämmande. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra. Men de prålar inte. De bjuder inte ut sig. De är inte äventyrliga. Pelargoniorna går aldrig till överdrift. De är lagom. De får inte hysteriska utbrott. De förvandlas inte från kväll till morgon (som pionerna). Man vet var man har dem.

Pelargonior är trygghet. Så länge de står där och blommar kan ingenting riktigt ont hända mig. När jag ser dem, tror jag att det nog ska ordna sig ändå.

De talar om för mig att bara man är hel och ren så går det bra för en.

Pionerna och jag vet att de ljuger.

Men ibland behöver man höra sådant ändå.

På hösten klipper jag ner pelargoniorna och sätter dem i källaren. Där står de över vintern och klagar inte. I mars tar jag fram dem. De är torra, döda pinnar i torkad jord. Jag vattnar. Jag luckrar upp jorden. Jag sätter dem i söderläge.

Efter någon vecka börjar det spricka ut små gröna skott. Efter en månad är de fulla med saftiga och gröna blad.

Jag skulle vilja vara som en pelargonia. Lika livskraftig, hederlig och trivsam.

Så pendlar mitt liv mellan pionernas våldsamma livslust och pelargoniornas

försiktighet. Undra på att jag blir trött ibland.

Och så lite från Lars Ulvenstam, denna kloka eftertänksamma människa som jag alltid, också när jag var ganska ung, tyckte om att höra i Sommar.

Kan man vara glad åt lite, så har man mycket att vara glad för. En trädgård och några böcker, då har jag det gott. Det är paradiset, bokstavligen.

Det tar tid att anlägga en gräsmatta [...]. Men du ska ge dig tid att ligga på henne också. Och att sitta i skuggan under plommonträdet och fundera också. Utan jäkt och måsten. Tid för muntra samtal efter middagen. Tid för glädjen att leva och glädjen åt andra människor. [...]

Folk har svårt att sitta ner och grunna nu för tiden. [...] Den moderna människans klocka är ett digitalur [...], det är den fartfyllde mannens ur. Men digitaluret är också den jäktade, sammanhangslösa människans klocka på något sätt. Det finns inget föregående ögonblick, ingen kontinuitet eller lugnt flyt.

Två mycket olika, men också mycket kloka, människors reflektioner - som passar så bra att läsa i solen en dag i juni, medan syrénerna sprider sin väldoft och sommaren precis tagit sin början och livet står och darrar av förväntan.

I was looking for a job and then I found a job

Ibland förundras man mer än vanligt över hur människan fungerar och resonerar. Jag har påbörjat ett vikariat på en av kommunens filialbibliotek och trivs som fisken i vattnet. Låntagarna på orten är trevliga och ganska många, faktiskt. Det är en välbesökt filial, till skillnad från andra filialer jag tidigare arbetat på.

På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"

Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".

Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?

Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.

Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.

Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.

All I want is to sing it out loud...

Ikväll tar Gareth Malone sig an ännu ett gäng ovilliga körsångare. Klockan åtta kan ni se honom värva snubbar i South Oxhey till sin kör, snubbar som hittills bara ägnat sig åt puben, fotboll och boxning.

Jag skulle i och för sig titta på Gareth vad han än gör, men det är verkligen roligt och upplyftande att se hur någon så hängiven som han får andra att se på saker, i det här fallet körsång (men det för säkert med sig andra saker också) ur ett annat perspektiv och upptäcka glädjen i att sjunga. Jag menar, man blir alltid glad av att sjunga och är man glad sjunger man. Möjligheten att kunna sjunga är på något sätt som en inbyggd glädjeackumulator i den mänskliga kroppen. Prova själv, du som kanske inte brukar sjunga. Antagligen har det en hel del med andningen och syresättningen att göra.

My God, nu låter jag som fräulein Maria i Sound of Music, men jag tycker verkligen om att sjunga.

Gareth är lite som Jamie Oliver i sin skolmatsserie. Han ger sig liksom inte utan tror benhårt på det han gör. Sådant gillar jag.

I give you the sweetheart Gareth:

En sympatisk författare

Jag gillar Lisa Jewell. Det har jag gjort ända sedan jag i forskningssyfte lästeVince&Joy. TheTruth About Melody Browne är bitvis oerhört rörande och gräslig och befinner sig långt från den genre Jewell från början placerades i. Chick lit, alltså. Hon försöker inte vara rolig, utan humorn finns som en varm grundton som alls inte tvingas fram i ansträngda skämt och metaforer. Jag tror att jag skrattattill ett par gånger bara. Nej, Lisa Jewell blir för varje roman allt mer allvarlig och djuplodande. I Våga flyga var det ganska svart och sorgset ett tag, och i TTAMB är det så pass illa att jag faktiskt kommer att tänka på Janet Fitch. Och det är inte illa. Det lilla barnet Melody har det långt ifrån lätt. Bara i den sista fjärdedelen av boken återkommer Jewell till sin normala, varma, allt-löser-sig-till-slut-ändå-känsla. Och då är det bara trevligt och inte det minsta sliskigt eller kladdigt. Lisa Jewell är alldeles för skicklig för det. Hon har stil. En verkligt sympatisk författare.

Fynd från bibblans utgallring: Muriel Sparks I annan ägo, Alice Babs memoarer, Nancy Horans Kärleken till Frank, Svenska noveller, Angela Huths Land Girls. Inte illa.

Ode to Kate, del två

Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."

Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.

"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

Ett svart hål djupt in i hjärtat, magen, själen

I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.

I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.

Kate

För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.

På youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.

Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.

Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.